eder dägelighet. Må det täckas eder, o min härskarinna! att minna eder på detta eder så underdåniga hjärta, som för eder skull lider sådana kval.» Med dessa dårskaper inflätade han andra, alla i öfverensstämmelse med dem hans böcker lärt honom, och så mycket han kunde efterliknade han äfven deras språk.
Härunder färdades han så långsamt, och solen stack på så hett och brännande, att det kunde hafva varit nog för att uppsmälta hans hjärna, om han haft någon. Nästan hela den dagen reste han utan att något hände honom, som förtjänar berättas, hvaröfver han kände sig förtviflad, emedan han skulle velat ju förr desto hellre stöta på någon, med hvilken han kunde pröfva sin starka arms tapperhet. Det finnes författare som säga, att hans första äfventyr var det vid Lápice-passet; andra påstå, att det var det med väderkvarnarna; men hvad jag kunnat utforska i detta hänseende och som jag funnit antecknadt i La Manchas häfder, det är att han red hela den dagen, och att, då aftonen inföll, hans ök och han själf voro uttröttade och halfdöda af hunger, samt att, när han såg sig omkring åt alla håll för att upptäcka någon borg eller herdekoja, där han kunde finna hvila och nödig vederkvickelse, fick han syn på ett värdshus[1], icke långt från vägen, hvilket var som om han fått se en stjärna som visade honom icke till förgården, utan till själfva den fasta borgen för hans förlossning. Han skyndade på och kom fram just i kvällningen.
Händelsevis stodo vid porten två unga flickor, af den sorten som kallas för de glada, hvilka ämnade sig till Sevilla med några mulåsnedrifvare, som råkat taga in öfver natten därstädes; och enär allt hvad vår äfventyrare tänkte, såg eller inbillade sig, tycktes honom ske och tilldraga sig på samma sätt som det han läst om, så föreföll honom värdshuset, genast han fick se det, att vara en borg med sina fyra torn och spiror af glänsande silfver, som icke ens saknade sin vindbrygga och vallgraf med allt det tillbehör, hvarmed dylika borgar pläga skildras. Han närmade sig värdshuset (eller borgen, som han trodde), och ett kort stycke därifrån höll han in Rocinante, i förbidan på att någon dvärg skulle framträda mellan tinnarna och med en trumpet gifva tecken, att en riddare nalkades borgen. Men då han såg, att man dröjde och att Rocinante hade brådt att komma till stallet, red han närmare till väadshusporten och såg de båda slinkorna stå där, hvilka föreföllo honom som två fagra fröknar eller två hulda damer, som stodo där och förlustade sig framför borgporten.
- ↑ Såg han icke långt från vägen ett värdshus. Detta sista ord ger egentligen en alldeles för hög föreställning om den sak, som därmed betecknas. Ännu på 1870-talet träffade en resande i Spanien blott tre slags tillflyktsorter, af hvilka den bästa var la fonda eller el parador, som ungefär motsvarade våra värdshus eller hotell och förekom endast i städerna; därnäst stod la posada, ursprungligen = ett hviloställe, där man kunde få tak öfver hufvudet och stundom, men visst icke alltid, en tarflig föda; sist i ordningen kom la venta, där den resande fick laga den kost han själf medförde, men för öfrigt vanligen ej kunde få annat än dåligt vin och ännu sämre brännvin. Nu, då järnvägar genomkorsa landet i alla riktningar, har naturligtvis mycket blifvit bättre i detta, som i andra hänseenden; men så var det då, och antagligen var det ej stort annorlunda på Cervantes’ tid för trehundra år sedan. Det ord, som användes i texten, är venta, och således hade utan tvifvel krog kommit rätta förhällandet något närmare än värdshus; men på de svenska krogarne supes det, och sådant förekommer aldrig i Spanien. Det är det som gör skillnaden!
