246
han han själf åtoge sig att tala med min fader och förmå denne att i sin ordning tala med Lucindas fader.»
»Ha, du äregirige Marius! du grymme Catilina! skändlige Sulla! bedräglige Ganelon! förrädiske Vellido! hämndlystne Julian! snikne Judas![1] Förrädiska, grymma, hämndlystna och bedrägliga människa, hvilken otjänst hade han väl gjort dig, den arme som så öppenhjärtigt yppade för dig sitt hjärtas hemligheter och fröjder? Hvilken förolämpning hade jag tillfogat dig? Hvilka ord hade jag väl sagt dig, hvilka råd hade jag gifvit dig, som ej alla gått ut på att främja din ära och din fördel? Dock, hvaröfver beklagar jag mig, olycklige? efter som det är en afgjord sak att, enär olyckorna få sitt lopp från stjärnorna, så att de komma ofvanefter hit ned och med våld och raseri störta öfver oss, så finnes ingen jordisk makt som kan hejda dem, intet mänskligt bemödande som kan förekomma dem. Hvem kunde föreställa sig att D. Fernando, en adelsman af så hög rang, förståndig, mig förbunden för visade tjänster, mäktig nog för att ernå allt hvad han i kärleksväg kunde åtrå, hvar det så måtte vara, att denne man skulle äflas att, som man säger, beröfva mig ett enda litet lamm, som jag ännu icke ens kallade mitt eget? Men må alla dessa betraktelser lämnas i sitt värde såsom onyttiga och gagnlösa, och låt mig återknyta den afslitna tråden af min sorgliga historia.»
»Jag säger således att, då Fernando tyckte min närvaro vara honom hinderlig för utförandet af sitt falska och onda uppsåt, beslöt han att skicka mig till sin äldre broder, under förevändning att bedja honom om penningar för att betala sex hästar; dessa hade han med flit och endast i afsikt att aflägsna mig, på det han så mycket bättre måtte kunna lyckas i sitt nedriga anslag, köpt samma dag han erbjöd sig att vidtala min fader, och därför ville han att jag skulle fara bort och hämta penningarna. Kunde jag hindra detta förräderi? Kunde det väl ens falla mig in att tänka något dylikt? Nej för visso; tvärtom erbjöd jag mig mycket gärna att genast afresa, nöjd som jag var med det afslutade köpet.»
»Samma kväll talade jag med Lucinda, berättade för henne aftalet med Fernando och uppmanade henne att hysa fast hopp om att våra redliga och rättmätiga önskningar skulle uppfyllas. Hon, lika trygg som jag för något förräderi af Fernando, bad mig att söka komma snart tillbaka, emedan hon trodde att våra önskningars fullbordan ej skulle töfva längre än hvad min fader töfvade att tala med hennes. Jag
- ↑ Ganelon är den redan i första kapitlet omtalade, för D. Quijote så förhatlige förrädaren, som enligt sagan hade stämplat Rolands undergang. — Om Vellido, med tillnamnet Dolfos för Ataulfos (= Adolfsson), förtäljes att, när den ärelystne konung Sancho II af Kastilien beröfvat sina bröder deras riken och ej ens hade försyn för att anfalla sin syster Urraca i den henne af deras fader förlänade staden Zamora, försvarade sig prinsessan och stadsboarna hjältemodigt, så att belägringen blef långvarig; utgången hade väl ändock varit tvifvelaktig, om icke denne Vellido en dag spelat öfverlöpare från staden och vid ett samtal, som han utverkat med föregifvet ändamål att visa fästningens svagaste punkt, stött en dolk i konungens hjärta, så att denne ögonblickligen dog (1072). — Om grefve Julian berättar ärkebiskop Rodrigo Jiménez af Toledo i sin krönika, att han af den siste gotiske konungen Rodrigo blifvit bortsänd i något dennes ärende, och under hans frånvaro kränkte konungen hans maka eller, enligt andra, hans dotter, med hvilken konungen varit trolofvad, eller, enligt ännu andra, båda; till hämnd skall då Julian hafva inkallat Araberna till Spanien. Ungefär så framställes saken äfven i folkvisorna, som därjämte gifva namnet Florinda eller la Cava åt flickan, hvilken ensam de anse som offer för konungens lusta. En grefve Julian har otvifvelaktigt funnits på den tiden; men den nyare historiska forskningen gör det sannolikt att han varit en det byzantinska rikets ståthällare i Ceuta (norra Afrika), hvilken själfbevarelsens nöd tvungit att göra gemensam sak med Araberna. — Beträffande Judas’ snikenhet må här anmärkas, att Johannis-evangeliets framställning (i dess 12:e kapitel) af hans förhållande vid det tillfälle, då Maria i Bethanien smorde Frälsarens fötter med dyrbar smörjelse af oförfalskad nardus, i den katolska legenden utvidgats på det sätt, att Judas där säges hafva haft en tiondedel af allt hvad som inflöt; att således, när smörjelsen uppgifves hafva varit värd 300 penningar, Judas ansåg sig sig hafva gått miste om 30 penningar, som han skulle fått om Maria lämnat honom kontanter i stället för nardus, och att det var för att hålla sig skadeslös för denna förlust som han sålde Jesus för just sistnämnda belopp. Se Le Saint Graal (ed. E. Hucher, Le Mans 1885, I: 211, 12).
