vet icke huru det kom sig, men, när hon sagt mig detta, fylldes hennes ögon med tårar, och hennes strupe vardt liksom tillsnörd, så att hon ej kunde få fram ett ord af det myckna som hon tycktes vilja säga mig. Jag vardt helt förvånad öfver detta ovanliga, aldrig förr hos henne bemärkta anfall; ty, så ofta som lyckan och mitt bemödande tilläto oss att språkas vid, hade vi alltid gjort det med allsköns gamman och glädje, utan att i våra samtal inblanda tårar, suckar, svartsjuka, misstankar eller farhågor. Allt gick för mig ut på att prisa min lycka att Himlen gifvit mig henne till hjärtanskär; jag höjde hennes skönhet till skyarna, beundrade hennes förträfflighet och goda förstånd; hon gengäldade mig det med ränta och berömde hvad hon, som en förälskad flicka, tyckte sig hos mig finna beröm värdt. Härunder kunde vi berätta hvarandra tusen barnsligheter och små historier om våra grannar och bekanta, och den största frihet jag tog mig var att nästan med våld fatta en af hennes vackra hvita händer och föra den till mina läppar, så godt det trånga järngaller medgaf, som skilde oss. Men den natt, som föregick den ledsamma dagen före min afresa, grät, kved och suckade hon och aflägsnade sig, lämnande mig full af förvirring och bestörtning samt förskräckt öfver att hos Lucinda hafva skådat så ovanliga och sorgliga tecken till ångest och smärta; för att dock icke själf förstöra mina förhoppningar, tillskref jag alltsammans häftigheten af hennes kärlek till mig och den smärta skilsmässan plägar förorsaka hos dem som älska hvarandra.»
»Nedslagen och tankfull afreste jag ändtligen med hjärtat fullt af aningar och farhågor; ehuru jag ej rätt visste hvad jag anade eller befarade, voro de dock tecken, som tydligt förebådade mig den sorgliga utgången och den olycka som bidade mig. Jag anlände till det ställe, dit jag blifvit skickad, och framlämnade brefvet till Fernandos bror; jag vardt väl emottagen, men ej lika väl affärdad, ty till mitt stora missnöje befallde han mig att vänta i åtta dagar, och det på ett ställe där hans fader hertigen ej såge mig, emedan hans broder skrifvit till honom att skicka en viss summa penningar utan dennes vetskap. Allt detta var ett påfund af den falske Fernando, ty hans broder saknade visst icke penningar, så att han genast kunnat affärda mig. Detta var ett åläggande och en befallning, som nästan gåfvo mig lust att icke lyda honom, enär det tycktes mig omöjligt att så många dagar uthärda lifvet skild från Lucinda, isynnerhet som jag lämnat henne i
