248
den sorgsna stämning jag nyss skildrat; men det oaktadt lydde jag som en trogen tjänare, ehuru jag insåg att det komme att ske på bekostnad af min välfärd.»
»Men på fjärde dagen efter min ankomst anlände en man, som sökte mig och lämnade mig ett bref, hvilket jag på utanskriften igenkände att vara från Lucinda, emedan stilen var hennes. Jag öppnade det med bäfvan och fruktan, då jag förmodade att det måste vara någonting viktigt som förmått henne att skrifva till mig, när jag var bortrest, efter hon sällan gjorde det, när jag var på samma ort som hon. Innan jag läste brefvet, frågade jag mannen hvem som hade gifvit honom det och huru länge han hade varit på vägen; han svarade mig att, när han vid middagstiden händelsevis gått på en viss gata i staden, hade en mycket vacker dam anropat honom från ett fönster samt med tårfyllda ögon och med stor hast sagt till honom: ’Käre vän, om ni, såsom edert utseende visar, är en kristen, så beder jag eder för Guds skull att genast, ja på ögonblicket skaffa detta bref till det ställe och den person som utanskriften anger, hvilket allt är väl bekant, och ni skall därmed göra ett Vår Herre välbehagligt verk. Och på det ni ej må sakna nödiga medel att uträtta det, så tag hvad som finnes i denna näsduk.’ Därmed kastade hon till mig genom fönstret en näsduk, i hvilken voro inknutna hundra realer och denna guldring, jämte brefvet som jag lämnat er. Och utan att afbida mitt svar aflägsnade hon sig genast från fönstret, men såg först huru jag tog brefvet och näsduken och med tecken sade henne att jag skulle fullgöra hennes uppdrag. Då jag således fann mig så rikligt belönad för mit besvär med brefvets frambärande och af utanskriften såg att det var ställdt till er, — ty jag känner er ganska väl, nådig herre, — och då jag äfven genom den sköna damens tårar kände mig förpliktad därtill, beslöt jag att icke lita på någon annan, utan resa själf för att lämna er det; och på sexton timmar, som förflutit sedan det gafs mig, har jag tillryggalagt vägen, hvilken, som ni vet, är aderton mil.»
»Medan den tacksamme och ovanlige brefbäraren sade mig detta, slukade jag hans ord, hvarunder mina ben darrade så att jag knappt kunde hålla mig upprätt. Omsider öppnade jag brefvet och såg att det innehöll hvad som följer:
»Det ord som D. Fernando gaf er att tala med eder fader på det denne måtte vidtala min, har han hållit mera för egen räkning än till er fromma. Vet att han själf begärt mig till maka, och min fader, förledd af det företräde som enligt hans
