skaffat mig upprättelse för den skymf de tillfogat mig. Jag kallade henne grym, otacksam, falsk och känslolös, men framför allt sniken, eftersom min oväns rikedom hade så förblindat hennes kärleks ögon, att den kunnat taga henne ifrån mig och öfverlämna denne åt den, mot hvilken lyckan visat sig bevågnare och gifmildare. Och dock, midt under alla dessa förbannelser och smädelser sökte jag urskulda henne och intala mig att det ej vore så underligt, om en flicka, strängt hållen i sina föräldrars hus och alltid uppfostrad och vand till att lyda dem, velat foga sig efter deras önskan, då de gåfvo henne till gemål en så förnäm, så rik och ståtlig adelsman, att, i fall hon icke velat taga honom, man kunnat tro antingen att hon icke vore vid sitt fulla förstånd eller att hon hade något annat tycke, hvilket skulle ländt hennes goda namn och rykte till synnerligt men. Sedan sade jag åter att, om blott hon hade sagt att jag vore hennes make, så skulle föräldrarna hafva insett att, när hon tog mig, hon ej gjort ett så dåligt val, att de icke kunnat ursäkta henne; ty, innan D. Fernando gjorde sitt anbud, kunde de själfva, om de mätte sina önskningar med förnuftets måttstock, icke hafva önskat någon bättre än mig till sin dotters make. Nog hade hon således, hellre än att utsätta sig för den påtvungna och ytterliga nödvändigheten att bortgifva sin hand, kunnat säga att jag redan hade gifvit henne min, så skulle jag hafva gått med på och instämt i allt hvad hon i sådant fall hade gittat uppdikta. Omsider kom jag till den slutsatsen, att för liten kärlek, för ringa omdömesförmåga, för mycken ärelystnad och åtrå efter höghet vållat att hon glömt de löften, med hvilka hon på samma gång bibehållit, invaggat och svikit mig i mina fasta förhoppningar och redliga afsikter.»
»Under sådana klagorop och kval färdades jag det återstående af natten och stötte vid gryningen på en infart till denna bergsbygd, hvilken jag genomströfvade i tre dagar utan väg eller stig, tills jag hamnade vid några ängsmarker, som ligga jag minnes ej rätt hvar här i bergen, och där frågade jag några herdar hvar den vildaste trakten i nejden voro belägen. De sade mig att det vore åt det här hållet; genast begaf jag mig hit i afsikt att här sluta mitt lif, och knappt hade jag inträdt i denna vildmark, då min mulåsna störtade död till marken af trötthet och hunger eller, såsom jag snarare tror, för att göra sig kvitt den onyttiga börda hon bar i mig. Jag befann mig sålunda till fots, uppgifven af mattighet, plågad af hunger, utan att hafva eller gitta söka någon,
