254
som kunde hjälpa mig. På sådant vis låg jag utsträckt på marken, jag vet ej huru länge; därefter reste jag mig utan att känna mig hungrig och fann bredvid mig några getherdar, hvilka utan tvifvel måtte hafva varit de, som hulpit mig i min nöd, ty de omtalade i hvilket tillstånd de funnit mig och huru jag pratat så många dumheter och galenskaper, att jag gaf tydliga tecken till att hafva kommit från vettet. Sedan dess har jag också själf märkt, att jag icke alltid är rätt klok, utan så svag och klen till förståndet att jag begått tusen dårskaper, såsom att slita kläderna från kroppen, ge till höga rop här i ödemarken, förbanna mitt öde och till ingen nytta upprepa min sköna oväns älskade namn; då har jag ingen annan tanke och afsikt än att söka skria mig till döds, och, när jag åter kommer till sans, finner jag mig så trött och sönderbråkad att jag knappt kan röra mig. Min bostad är vanligtvis i ett korkträd, som har en hålighet tillräckligt rymlig att inhysa denna eländiga kropp. Herdarna och getvaktarna, som färdas i dessa berg, känna medlidande med mig och gifva mig uppehälle, i det de framsätta maten åt mig på de stigar och klippor, där de förmoda att jag tilläfventyrs kan gå förbi och finna den; och, äfven om jag då ej är vid mina sinnen, så kommer dock naturkrafvet mig att känna igen födan och väcker hos mig begär efter densamma och lust att taga den. Däremellan, när jag är vid mitt förstånd, säga de mig att jag öfverfaller herdarna, som komma med mat från byn, och med våld tager den ifrån dem, fastän de vilja gifva mig den godvilligt.»
»På detta sätt tillbringar jag mitt ömkliga och eländiga lif, tills det behagar Himlen att göra ett slut därpå eller också på mitt minne, på det jag ej längre må ihågkomma Lucindas skönhet och förräderi och Fernandos brottslighet. Gör Himlen detta utan att taga mitt lif, skall jag vända mina tankar till en bättre riktning; hvarom icke återstår mig endast att bedja honom ändtligen vara min själ nådig, ty jag känner mig hvarken hafva mod eller kraft att taga min kropp ur detta elände, hvari jag af eget val har försatt honom.»
»Detta, mina herrar, är den bittra historien om min olycka! Sägen mig nu om den är sådan, att den kunnat skildras med ringare känslorörelser än dem I märkt hos mig, och bryn eder ej om att intala eller tillråda mig hvad förståndet säger eder vara tjänligt till mitt botande, ty det skulle gagna mig lika litet som ett af en förträfflig läkare föreskrifvet läkemedel gagnar en sjuk, som ej vill intaga det. Jag önskar mig ingen
