hälsa utan Lucinda; och eftersom det behagat henne att tillhöra en annan, ehuru hon är eller borde vara min, så må jag få lof att tillhöra olyckan, ehuru jag kunnat vara lyckans utvalde. Hon ville genom sin föränderlighet göra mitt fördärf ohjälpligt; så vill jag då söka min egen undergång för att uppfylla hennes önskan. Men för efterkommande skall det blifva ett varnande exempel, att jag ensam saknat det som alla olyckliga eljest hafva till öfverflöd, ty för dem plägar just omöjligheten att varda tröstade lända till tröst, under det den förorsakar mig ännu större smärtor och lidanden, emedan jag tror att de ej skola lyktas ens med döden.»
Här slutade Cardenio sin långa berättelse, sin lika sorgliga som kärleksglödande historia. Och just som prästen beredde sig att att säga honom några tröstande ord, afbröts han af en röst, som trängde till hans öron och hvilken de hörde i klagande toner säga det som skall förtäljas i nästa kapitel af denna berättelse; ty den vise och sorgfällige historieskrifvaren Sidi Hamet Benengelí gjorde här slut på detta.
Noter.
1 I spanskan står: en tiempo del rey Wamba. Denne Wamba var verkligen en fullt historisk person, som under åren 672—680 regerade öfver Västgötariket i Spanien, hvilket utom detta land äfven omfattade Portugal och en del af södra Frankrike. Wamba var en duktig konung, och hans öden hafva gifvit anledning till många skaldestycken (bland dem ett drama af Lope de Vega: El Rey Wamba); men genom en egen skickelse har hans namn blifvit brukadt, såsom här i texten, till betecknande af en längesedan förfluten och förgäten tid.
2 Enligt en kommentators anmärkning buro damerna då för tiden likadana filt- eller sammetshattar som herrarna. Kyrkoherden blef således i detta stycke trogen den valda förklädnaden.
3 Ganelon är den redan i första kapitlet omtalade, för D. Quijote så förhatlige förrädaren, som enligt sagan hade stämplat Rolands undergang. — Om Vellido, med tillnamnet Dolfos för Ataulfos (= Adolfsson), förtäljes att, när den ärelystne konung Sancho II af Kastilien beröfvat sina bröder deras riken och ej ens hade försyn för att anfalla sin syster Urraca i den henne af deras fader förlänade staden Zamora, försvarade sig prinsessan och stadsboarna hjältemodigt, så att belägringen blef långvarig; utgången hade väl ändock varit tvifvelaktig, om icke denne Vellido en dag spelat öfverlöpare från staden och vid ett samtal, som han utverkat med föregifvet ändamål att visa fästningens svagaste punkt, stött en dolk i konungens hjärta, så att denne ögonblickligen dog (1072). — Om grefve Julian berättar ärkebiskop Rodrigo Jiménez af Toledo i sin krönika, att han af den siste gotiske konungen Rodrigo blifvit bortsänd i något dennes ärende, och under hans frånvaro kränkte konungen hans maka eller, enligt andra, hans dotter, med hvilken konungen varit tro-
