24
utförda bedrifter skulle hafva röjt mig, men tvånget att lämpa den gamla folkvisan om Lancelot på förevarande fall har orsakat, att I fån veta mitt namn i förtid. Den tid lär ock komma, att till åtlydnad af Edra Nåders befallning min tappra arm skall uppenbara den önskan jag hyser att tjäna eder.» Flickorna, som ej voro vana vid att höra sådana granna talesätt, svarade icke ett ord, utan frågade honom blott, om han ej ville äta någonting. »Jag kunde spisa hvad som helst, genmälde Don Quijote, ty, efter hvad jag märker, skulle det komma mig väl till pass.» Nu råkade den dagen vara en fredag[1], och i hela värdshuset fanns ej annat än några portioner af en fisk, som i Kastilien kallas stockfisk, i Andalusien med ett annat namn, på somliga ställen med ett tredje, och på andra med ett ord, som äfven kan betyda en liten forell. Man frågade honom, om hans nåd måhända ville spisa detta slags fisk, eftersom det icke fanns någon annan. »Om det är många små foreller, svarade Don Quijote, kunna de göra samma nytta som en stor fisk; ty det gör mig detsamma, om man ger mig fem öre i ettöringar eller i en enda femöresslant, så mycket hellre som det kanske är med dessa små foreller som med kalfkött, hvilket är bättre än oxkött, liksom killingen är bättre än getstek. Men huru som helst, fort hit med dem, ty strapatsen och vapnens tyngd kan ej bäras utan att magen får sitt.» Man ställde upp bordet åt honom i fria luften vid värdhusporten, och värden satte fram ett stycke af den illa blötta och sämre kokade stockfisken och ett bröd så svart och fläckigt som hans rustning. Men det var mycket löjligt att ge honom äta; ty, emedan han hade hjälmen på sig och höll upp visiret med händerna, kunde han icke föra någonting till munnen, om icke en annan gaf honom det och stack in det, och sålunda hjälpte en af damerna honom därmed. Att gifva honom att dricka gick däremot icke för sig, och skulle hafva varit alldeles omöjligt, om icke värdshusvärden urholkat ett rör och trädt in ena ändan i munnen samt hällt vinet genom den andra; och allt detta höll han tåligt tillgodo med, blott för att icke skära af banden på hjälmen.[2]
Medan han höll på med detta, anlände händelsevis ett slags fädoktor till värdshuset och blåste vid ankomsten fyra eller fem gånger i sin rörpipa, hvarigenom Don Quijote vardt fullständigt öfvertygad om, att han var på någon berömd borg, att man uppvaktade honom med musik, att stockfisken var foreller, brödet semlor, slinkorna fina damer, och värdshusvärden fogde på borgen, och så ansåg han sig fullt belåten
- ↑ Fredagen är, som bekant, fastedag i den katolska kyrkan.
- ↑ Man har velat finna en motsägelse mellan hvad som på olika ställen i detta kapitel säges om D. Quijotes hjälm och visir, och på grund däraf föreslagit åtskilliga, mer och mindre vågade textförändringar, som dock alla äro fullkomligt öfverflödiga, när man ser närmare på saken. För att före stormhatten till hjälm hade D. Quijote knutit fast ett pappvisir vid honom. Detta visir kunde lyftas upp med handen, men, emedan det icke löpte i gängor, utan blott var fästadt med band, kunde det icke hålla sig uppe, utan föll ner, så fort handen drogs undan; nedifrån gick så halskragen upp öfver hakan, och munnen var följaktligen åtkomlig endast uppifrån och blott, när man höll upp visiret. Han kunde salunda visserligen visa sitt ansikte, ehuruväl äfven i bästa fall »det usla visiret skymde» det till en viss grad; men äta och dricka kunde han ej göra utan andras hjälp. — Det enda, som behöfver åtgöras för att få den spanska texten i full öfverensstämmelse med den här gifna tolkningen, är blott en omflyttning af de tre orden con sus manos, så att de komma näst efter alzada la visera.
