med sitt företag och sin utfärd. Hvad som mest plågade honom, var att han icke var slagen till riddare, emedan han tyckte sig icke med godt samvete kunna inlåta sig på något äfventyr utan att hafva fått denna orden.
Noter.
1 De vandrande riddarnes historia författas vanligen af någon vis man eller trollkarl, hvilket kommer på ett ut. Det säger sig således själft, att blott en sådan skall skrifva D. Quijotes historia.
2 Montiel, hufvudort i den liknämnda kretsen i La Mancha och redan på romarnes tid befästad. Därför »den gamla». Och »bekant» var denna slätt särskildt för drabbningen den 14 mars 1369, i hvilken Peter den Grymme vardt slagen af sin broder Henrik af Trastamara, som nio dagar senare nedstötte honom utanför slottet Montiel och därpå vardt hans efterträdare under namn af konung Henrik II.
3 Såg han icke långt från vägen ett värdshus. Detta sista ord ger egentligen en alldeles för hög föreställning om den sak, som därmed betecknas. Ännu på 1870-talet träffade en resande i Spanien blott tre slags tillflyktsorter, af hvilka den bästa var la fonda eller el parador, som ungefär motsvarade våra värdshus eller hotell och förekom endast i städerna; därnäst stod la posada, ursprungligen = ett hviloställe, där man kunde få tak öfver hufvudet och stundom, men visst icke alltid, en tarflig föda; sist i ordningen kom la venta, där den resande fick laga den kost han själf medförde, men för öfrigt vanligen ej kunde få annat än dåligt vin och ännu sämre brännvin. Nu, då järnvägar genomkorsa landet i alla riktningar, har naturligtvis mycket blifvit bättre i detta, som i andra hänseenden; men så var det då, och antagligen var det ej stort annorlunda på Cervantes’ tid för trehundra år sedan. Det ord, som användes i texten, är venta, och således hade utan tvifvel krog kommit rätta förhällandet något närmare än värdshus; men på de svenska krogarne supes det, och sådant förekommer aldrig i Spanien. Det är det som gör skillnaden!
4 Så omaka don. Riddare begagnade långa stigbyglar (brida) och buro harnesk samt en större sköld af metall (rodela); kyller och en mindre sköld af läder (adarga) fördes däremot af dem, som redo på moriskt vis (á la gineta) med korta stigbyglar. Då nu D. Quijote bar kyller och liten sköld, så passade icke lans och långa stigbyglar därtill, och därför tyckte värden med rätta, att donen voro omaka.
5 Vapen är mina smycken o. s. v. Intet land är rikare än Spanien på folkvisor (romances), och dessa hafva icke blott diktats på folkspråk, utan lefva ännu i dag på folkets läppar. Det är sådana visor som här citeras, den sista med en af Don Quijote för tillfället gjord liten förändring för att lämpa versen på sig i stället för på Lancelot; när han började den första: vapen äro mina smycken o. s. v., kände värden igen visan och kom genast med fortsättningen: sängen är den hårda klippan o. s. v.
