26
6 San Lúcar (de Barrameda), gammal hamnstad i Andalusien, därifrån Columbus anträdde sin tredje resa den 30 maj 1498, och Magelhan sin världsomsegling den 2 sept. 1519. Se för öfrigt nästa kapitels not 1.
7 Lika tjufalktig som Cacus. Om denne Cacus berättar sagan, att, när Herkules besegrat Geryon och dref den från honom tagna boskapen genom landet, stal Cacus en del däraf och drog, för att dölja stölden, kreaturen vid svansen baklänges in i sin håla. Herkules upptäckte dock till slut sveket, inträngde i hålan och dödade Cacus med sin klubba.
8 Fredagen är, som bekant, fastedag i den katolska kyrkan.
9 Man har velat finna en motsägelse mellan hvad som på olika ställen i detta kapitel säges om D. Quijotes hjälm och visir, och på grund däraf föreslagit åtskilliga, mer och mindre vågade textförändringar, som dock alla äro fullkomligt öfverflödiga, när man ser närmare på saken. För att före stormhatten till hjälm hade D. Quijote knutit fast ett pappvisir vid honom. Detta visir kunde lyftas upp med handen, men, emedan det icke löpte i gängor, utan blott var fästadt med band, kunde det icke hålla sig uppe, utan föll ner, så fort handen drogs undan; nedifrån gick så halskragen upp öfver hakan, och munnen var följaktligen åtkomlig endast uppifrån och blott, när man höll upp visiret. Han kunde salunda visserligen visa sitt ansikte, ehuruväl äfven i bästa fall »det usla visiret skymde» det till en viss grad; men äta och dricka kunde han ej göra utan andras hjälp. — Det enda, som behöfver åtgöras för att få den spanska texten i full öfverensstämmelse med den här gifna tolkningen, är blott en omflyttning af de tre orden con sus manos, så att de komma näst efter alzada la visera.
TREDJE KAPITLET.
I hvilket omtalas Don Quijotes löjliga sätt att låta slå sig till riddare.
Plågad af denna tanke förkortade han sin torftiga värdshusmåltid, efter hvars slut han kallade på värden och, instängande sig med honom i stallet, föll han på knä för honom och sade: »Tappre riddare! jag skall aldrig uppstiga härifrån, förr än er artighet beviljar mig en ynnest, som jag vill begära af eder och hvilken skall i rikligt mått lända eder till pris och människosläktet till båtnad.» Värdshusvärden, som såg gästen för sina fötter och hörde slikt tal, stod förlägen och betraktade honom utan att veta hvad han skulle taga sig till eller svara honom; han bad honom flera gånger att stiga upp,
