28
han blefve slagen till riddare, och det så pass att han aldrig i världen kunde blifva det bättre.
Han sporde honom vidare, om han hade pengar med sig. Don Quijote svarade, att han icke hade en vitten, eftersom han aldrig läst i historierna om vandrande riddare, att någon hade haft det. Härtill sade värden, att han misstoge sig; ty, om också det ej stode skrifvet i historieböckerna, emedan deras författare tyckt det obehöfligt att omnämna något så klart och oundgängligt som att man borde ha med sig pengar och rent linne, finge man icke därför tro, att riddarne ej haft sådant, och han kunde alltså taga för visst och afgjordt, att alla vandrande riddare, med hvilkas förhållanden ju så många böcker äro fulla och öfverfulla, medförde väl späckade börsar till förefallande behof, äfvensom skjortor och ett skrin med salfvor för att lika de sår, som de fingo, enär i fält och ödemarker, där de stredo och blefvo sårade, det ej alltid funnes någon som kunde sköta dem, så framt de icke hade till vän någon kunnig trollkarl, som genast hjälpte dem genom att i ett moln skicka till dem någon tärna eller dvärg med en flaska vatten af sådan kraft, att, blott de smakade en droppe däraf, de strax blefvo så helbrägda från sina sår och skador, som om de aldrig hade haft något ondt. Men, när de icke haft något dylikt, hade forntidens riddare ansett riktigt, att deras väpnare vore försedda med pengar och andra nödvändiga saker såsom linneskaf och salvor att bota dem med; och, när så bar till, att riddarne icke hade några väpnare (hvilket sällan inträffade), så medförde de själfva alltsamman bakpå hästländen uti ett par mycket nätta tvärpåsar[1], som knappt märktes, liksom om det vore någonting särdeles viktigt, ty utom af dylik anledning vore det icke rätt brukligt bland vandrande riddare att medföra tvärpåsar; och därför rådde han honom (ehuru han till och med kunnat befalla honom såsom sin snart blifvande gudson,) att icke hädanefter färdas utan pengar och utan bemälda förnödenheter, och han skulle få se, huru väl de skulle komma honom till pass, när han minst tänkte det.
Don Quijote lofvade att med all noggrannhet följa hans råd, och därpå träffades genast anstalt, huru han skulle förrätta sin vapenvakt på en stor gård, som låg vid sidan af värdshuset[2]. Sedan Don Quijote hopsamlat alla sina vapen, lade han dem på en ho, som stod bredvid en brunn, och trädande skölden på armen, grep han lansen och började att med stolt hållning spatsera framför hon, och när han började sin spatsergång, inbröt natten.
- ↑ Textens alforjas svarar alldeles till våra gamla gårdfarihandlandes tvärpåsar, d. v. s. ett var med en längdöppning på midten, där kramet instufvades å ömse sidor, hvarpå hela tillställningen med lätthet kunde slängas öfver ryggen så väl på människor som på djur.
- ↑ På en stor gård, som låg vid sidan af värdshuset. I de spanska städerna äro många, och i södern kanske de flesta hus ännu inrättade på moriskt vis, så att de bilda en fyrkant, som omsluter en helt och hållet kringbygd inre gård, patio, där det vanligen finnes en brunn, blommor, m. m. En öppen gård för uthus och dylikt, corral, förekommer sällan i städerna, ehuru, som det visar sig längre fram, D. Quijotes hus verkligen hade både patio och corral. Värdshuset, såsom liggande ensamt för sig på landet, hade, som det synes af texten, sin corral, men sannolikt ingen patio.
