Värden omtalade för alla, som funnos i värdshuset, sin gästs galenskap, vapenvakten och det tillämnade riddarslaget. De förvånades öfver ett så besynnerligt slags galenskap och gingo att betrakta honom på afstånd, hvarvid de fingo se, huru han med lugn hållning än vandrade af och an, än stödd mot lansen höll ögonen en lång stund oaflåtligt fästade på vapnen. Det hade nu blifvit alldeles mörkt; men månen lyste med en glans, som kunde täfla med den, hvarifrån han var lånad, så att allt hvad den nye riddaren gjorde tydligt sågs af alla.
Under tiden föll det en af de främmande mulåsnedrifvarne in att vattna sina djur, och det vardt nödvändigt att flytta undan Don Quijotes vapen, som lågo öfver hon. När denne såg honom komma, ropade han med hög röst till honom: »O du förmätne riddare, hvem du än må vara, som kommer och vill röra vapnen för den tappraste vandrande, som någonsin spänt svärd vid sidan, betänk hvad du gör, och rör dem icke, om du ej vill låta ditt lif till straff för din dristighet.» Mulåsnedrifvaren bekymrade sig icke härom (och det hade varit bättre om han gjort det, ty det hade varit att bekymra sig om sitt välbefinnande), utan fattade tag i remmarna och slängde undan alltsamman ett långt stycke. När Don Quijote såg detta, höjde han sina ögon mot himlen och, med tanken, som det tycktes, fäst på sin härskarinna Dulcinea, sade han: »Bispring mig, o min härskarinna! i denna första farlighet, som vederfares detta edert underdåniga hjärta; låt i denna första dust eder ynnest och edert beskydd ej fattas mig.» I det han yttrade dessa och dylika ord, släppte han skölden, lyfte lansen med båda händerna och gaf därmed mulåsnedrifvaren ett förfärligt slag i hufvudet, som kastade honom till marken så illa tilltygad, att om han fått ett sådant till, han icke skulle ha behöft någon fältskär att bota sig. Därpå samlade Don Quijote tillhopa sina vapen och begynte ånyo att vandra fram och tillbaka med samma lugn som förut.
Utan att veta hvad som tilldragit sig (ty den förra låg ännu sanslös), kom en annan mulåsnedrifvare en stund efteråt med samma afsikt att vattna sina mulåsnor, och, när denne nalkades för att taga bort vapnen från hon, yttrade Don Quijote icke ett ord, anropade ej heller någons beskydd, men släppte för andra gången skölden, lyfte åter lansen och slog till utan afbräck för denna, men med så mycket större skada för mulåsnedrifvarens hufvud. Vid larmet skyndade allt folket i världshuset dit, däribland äfven värden. När Don Quijote såg detta, fattade han skölden, lade handen på svärdet och sade: »O du
