Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/34

Den här sidan har korrekturlästs

30

skönhetens drottning, mitt svaga hjärtas kraft och styrka! nu är det tid att vända ögonen från din höghet till denne din fångne riddare, hvilken ett så viktigt äfventyr förestår.» Däraf fick han i sitt tycke så mycket mod, att han icke skulle ryggat tillbaka, om än alla världens mulåsnedrifvare angripit honom. De sårades kamrater, som sågo dem i sådant tillstånd, började på afstånd att låta stenar hagla öfver Don Quijote, hvilken betäckte sig med skölden det bästa han kunde och icke vågade aflägsna sig från hon för att ej lämna sina vapen i sticket. Värdhusvärden skrek, att man skulle låta honom vara, ty han hade ju redan sagt dem, att mannen vore galen och som sådan skulle gå saklös, äfven om han sloge ihjäl dem alla. Don Quijote skrek ännu högre, kallande dem för några oärliga förrädare, och sade att borgherren vore en niding och äreförgäten riddare, efter med hans goda minne vandrande riddare behandlades på sådant vis, och att, om bara han själf mottagit riddareslaget, skulle han nog bringat honom till insikt af hans trolöshet. »Men eder, usla och gemena pack, frågar jag ej alls efter: kasten, gån på, kommen hit och gören mig hvad ondt I kunnen, så skolen I få se hvilken lön I skolen få för eder dåraktiga fräckhet.» Detta yttrade han med sådant mod och oförskräckthet, att han injagade en förfärlig fruktan hos sina angripare, och så väl därför som för värdens föreställningar upphörde de att kasta på honom, och han återvände till sin vapenvakt lika lugn och trygg som förut.

Värden, som ej tyckte rätt om gästens upptåg, beslöt att göra saken kort och gifva honom den fördömda riddarordnen genast, innan någon annan olycka inträffade; han gick alltså fram till honom och ursäktade sig för, att det där simpla folket utan hans vetskap betett sig så oförskämdt, men de vore ju tillräckligt straffade för sin frickhet. Han sade honom att, såsom han redan nämnt, i borgen icke funnes något kapell, men att det icke heller vore behöfligt för hvad som återstode att göra, emedan, enligt hvad han kände till om ordensceremonielet, det väsentliga vid riddaredubbningen bestode i ett slag på halsen och ett annat öfver skuldran, hvilket kunde ske midt på ett fält, och beträffande vapenvakten hade han redan fullgjort den, enär därför erfordrades endast två timmar, men han hållit vakt i fyra. Alltsamman trodde Don Quijote och sade sig vara färdig att genast lyda honom, bedjande honom att så fort som möjligt bringa saken till slut; ty, om han på nytt anfölles, sedan han väl blifvit slagen till riddare, ämnade han icke lämna någon i borgen vid lif, utom dem