34
att inlåta eder med en, som ej kan försvara sig; sitt upp på eder häst och fatta eder lans (ty han hade också en lans[1] stödd mot eken, vid hvilken stoet var bundet), så skall jag lära eder, att det hör fega till, som ni nu håller på med.» Bonden, som såg öfver sig den harneskklädda figuren, svängande lansen mot hans ansikte, trodde sin sista stund vara kommen och svarade med fogliga ord: »Herr riddare, denne pojke, som jag håller på att afstraffa, är i min tjänst för att vakta en fårahjord, som jag har här i trakten; men han är så försumlig, att hvarje dag fattas mig något får, och därför att jag straffar honom för hans försumlighet eller elakhet, påstår han att jag gör det af snålhet för att slippa betala honom den lön jag är honom skyldig, och vid Gud och mitt samvete ljuger han inte.» — »Ljuger han i min närvaro, eländige vanbörding? sade Don Quijote. Vid den sol som lyser öfver oss, har jag icke god lust att ränna er tvärs igenom med denna lans. Betala honom genast utan prut; hvarom icke skall jag vid lefvandes Gud ögonblickligen tillintetgöra er; släpp genast lös honom.» Bonden hängde med hufvudet och lösband sin tjänare utan att svara ett ord, hvarpå Don Quijote frågade denne huru mycket hans husbonde vore honom skyldig. Han sade, att det var för nio månader, efter sju realer i månaden. Don Quijote räknade ut det, fick det till sjuttiotre realer[2] och sade åt bonden att betala dem på ögonblicket, så framt lifvet vore honom kärt. Den förskräckte bonden bedyrade, om det så vore hans sista ord och vid den ed han svurit (ehuru han dittills ingenting hade svurit), att det icke var så mycket, ty på räkningen borde afdragas tre par skor, som lämnats pojken, och en real för två åderlåtningar, då han varit sjuk. »Det kan väl så vara, genmälde Don Quijote, men skorna och åderlåtningarna kunna gå i kvittning mot det stryk han fått orättvist; ty om han slet skinnet på skorna, som ni betalade, så har ni slitit skinnet på hans kropp, och, om fältskärn tog blod af honom, när han var sjuk, så har ni tagit det af honom, när han var vid full hälsa, så att för den delen är han er ingenting skyldig.»— »Det ledsamma, herr riddare, är att jag icke har några pengar på mig; låt Anders gå med mig hem, så skall jag betala honom på öret». — »Jag gå med honom, skrek pojken; sällan! Gud förbjude det! nej herre, aldrig i lifvet; ty, får han mig på tu man hand, så skall han hudflänga mig som en Sankte Bartolomeus.» — »Det skall han ej, svarade Don Quijote; det är nog att jag befaller honom, för att han rättar sig efter mig, och, om han blott svär mig
- ↑ Han hade också en lans. I äldre tider tog spanioren vapen med sig, när helst han gick hemifrån, och den spanske bonden gör det än i dag, när han går ut på marken, en vana från morernas tid, då man ständigt måste vara beredd på öfverfall.
- ↑ Sjutttiotre realer. Så står det i de tre första upplagorna. Men i alla följande ha dessa 73 realer rättats till sextiotre, som oss synes alldeles i onödan, ty det är blott ett komiskt drag till så många andra, att Don Quijote, »alla oförrätters och missbruks afhjälparer, i sin hetsighet missräknar sig och sålunda själf gör bonden orätt på tio realer.
