det, vid den riddarvärdighet han emottagit, skall jag låta honom gå fri och ansvarar för betalningen.» — »Betänk hvad ni säger, nådig herre, sade pojken, ty min husbonde är ingen riddare och har icke mottagit någon sådan värdighet, utan han är Jonas Långrock den rike, som bor i Quintanar.» — »Det gör ingenting, svarade Don Quijote, ty Långrockar kan det finnas som äro riddare, desto hellre som en hvar är sina bragders son.» — »Det är sant, sade Anders; men hvilka bragder är min husbonde son af, när han nekar mig min lön för min svett och möda?» — »Det gör jag visst inte, käre Anders, svarade bonden, utan gör mig till viljes att följa med mig, ty jag svär vid alla riddarordnar i världen att betala dig som jag sagt, öre för öre, och det med ränta ändå.» — »Räntan skänker jag efter, sade Don Quijote; gif honom blott klingande mynt, så är jag belåten; och se till, att ni håller hvad ni svurit, hvarom icke svärjer jag er vid samma ed, att jag skall komma igen och söka upp er och straffa eder, och jag skall nog finna reda på er, om ni så sticker er undan mer än en ödla. Och vill ni veta hvem som ålägger er detta, på det ni så mycket allvarligare må blifva förpliktad att hålla ord, så vet att jag är den tappre Don Quijote af La Mancha, alla oförrätters och missbruks afhjälpare, och härmed Gudi befallad, och glöm icke hvad ni lofvat och svurit, vid äfventyr af det tillsagda straffet.» Sägande detta, sporrade han sin Rocinante och var inom kort ur sikte.
Bonden följde honom med ögonen och, när han såg att han var kommen ur skogen och icke längre syntes till, vände han sig till drängpojken Anders och sade: »Kom hit, min gosse, så vill jag betala hvad jag är dig skyldig, såsom den där orättsafhjälparen ålagt mig.» — »Ja, det skall ni, det svär jag på, sade Anders, liksom att ni handlar klokt i att uppfylla den snälle riddarens befallningar, och lefve han i tusen år, för, anfäkta det, så tapper som han är och så snäll domare, om ni inte betalar, så kommer han tilbaka och verkställer hvad han sade.» — »Det svär jag också på, sade bonden; men, efter som jag håller dig så kär, vill jag föröka skulden för att kunna öka betalningen.» Och fattande tag i honom i armen, band han honom ånyo vid steneken, där han piskade honom halft till döds. »Ropa nu, unge herr Anders, sade bonden, på din orättsafhjälpare; du skall få se, att den här gången afhjälper han ingenting, fastän jag tror att jag ännu icke har gifvit dig nog, ty jag har lust att flå dig lefvande, såsom du befarade.» Slutligen band han honom dock lös och
