36
gaf honom lof att att gå och söka upp sin domare, på det denne måtte verkställa den afkunnade domen. Anders gick sin väg något snopen, svärjande att han skulle uppsöka den tappre Don Quijote af La Mancha och berätta honom till punkt och pricka hvad som händt, och att han skulle få böta sjufaldt därför; men i alla fall gick han bort gråtande, och bonden stannade kvar skrattande, och på det viset afbjälpte den tappre Don Quijote den oförrätten.
Högst förnöjd öfver hvad som förefallit, emedan han tyckte sig hafva gjort en synnerligen lycklig och storartad början på sina ridderliga bedrifter, red denne nu mycket själfbelåten hän mot sin by, hvarvid han halfhögt sade: »O du allra skönaste Dulcinea af Toboso, visserligen kan du kalla dig lycklig framför alla kvinnor på jorden, efter som det fallit på din lott att till underdånig slaf under din vilja och välbehag äga en så manhaftig och berömd riddare som Don Quijote af La Mancha är och kommer att bli, hvilken, som hela världen vet, i går erhöll riddarevärdigheten och redan i dag har afhulpit den största vrånghet och oförrätt, som oförnuft kunnat uttänka och grymhet begå: i dag ryckte han gisslet ur handen på den obarmhärtige fiende, hvilken så utan anledning piskade den späde prinsen[1].»
Härunder kom han till ett ställe, där vägen grenade sig åt fyra håll, och strax runno honom i sinnet dessa korsvägar, där vandrande riddare ställde sig att fundera, hvilkendera de skulle följa; för att efterlikna dem, stannade han en stund och, efter att hafva mycket noga betänkt sig, släppte han efter tygeln åt Rocinante, underordnande sin vilja under hästens, hvilken fullföljde sin förra afsikt att taga vägen hem till stallet. När han färdats inemot två mil, varsnade Don Quijote en stor hop människor, hvilka, som det sedan visade sig, voro några köpmän från Toledo, som ämnade sig till Murcia att köpa silke. De voro sex och kommo med sina solskärmar samt åtföljdes af fyra betjänter till häst och tre mulåsnedrängar till fots. Knappt hade Don Quijote märkt dem, då han inbillade sig, all här vore något nytt äfventyr och, för att i allt hvad som syntes honom möjligt efterlikna de uppträden, hvarom han läst i sina böcker, tänkte han tillställa ett, som här tycktes honom passa förträffligt; med stolt och dristig hållning satte han sig alltså till rätta i stigbyglarna, grep fast tag om lansen, satte skölden för bröstet och, fattande posto på vägen, inväntade han dessa vandrande riddare (ty för sådana tog och ansåg han dem). När de kommo inom syn- och hörhåll, höjde Don Quijote
- ↑ Den späde prinsen. Liksom för Don Quijotes ögon värdshuset var en borg, värden dess herre, och glädjeflickorna högborna damer, så är det helt naturligt, att drängpojken Anders nu efteråt skulle förefalla honom att vara ingenting mindre än en prins.
