rösten och ropade trotsigt: »Alla människor skola hålla stilla, om icke alla människor erkänna, att i hela världen ej finnes en skönare mö än den makalösa Dulcinea af Toboso, kejsarinnna af La Mancha.» Vid dessa ord stannade köpmännen och, när de togo i betraktande den talandes besynnerliga utseende, märkte de så väl af det senare som af de förra, att mannen var vriden; men de ville så sakta se, hvad det där erkännadet gick ut på, som affordrades dem, hvarför en af dem, hvilken var en smula spefågel och tillika en särdeles klok karl, sade till honom: »Herr riddare, vi känna icke, hvem den goda damen är, som ni talar om; visa oss henne, och, är hon så skön som ni låter förstå, skola vi gärna och utan minsta tvång göra det erkännande ni affordrar oss.» — »Om jag visade henne för er, genmälde Don Quijote, hvad gjorden I då för märkvärdigt med att erkänna en så allbekant sanning? Hvad det just ligger vikt uppå, det är att I, utan att se henne, måsten tro, erkänna, bejaka, svirja och förfäkta det; hvarom icke, så måsten I, vidunderliga och öfvermodiga sällskap, strida med mig; och mån I så komma en och en på riddarrevis eller alla på en gång, såsom det brukas af så simpelt följe som I ären, så afbidar och inväntar jag er här, i förtröstan på min goda sak.» — »Herr riddare, svarade köpmannen, för att ej belasta våra samveten genom att erkänna något som vi aldrig sett eller hört och som yttermera länder till sådant förfång för kejsarinnorna och drottningarna af Alcarria och Estremadura[1], bedja alla vi prinsar, som här stå, genom mig, att Eders Nåd täckes visa oss ett porträtt af den där damen, om det också ej är större än ett hvetekorn, ty så skola vi dock få en uppslagsände i saken och blifva tillfredsställda och trygga, och Eders Nåd skall äfven blifva nöjd och belåten; ja, jag tror till och med, att vi redan äro så mycket af eder mening, att vi, för att göra Eders Nåd till viljes, skola till hennes förmån säga allt hvad ni önskar, om än hennes porträtt skulle visa oss, att hon skelar på ena ögat och att ur det andra rinner svafvel och cinober.» — »Det rinner inte ert skamliga pack, svarade Don Quijote lågande af vrede, det rinner inte det som I påstån, säger jag, utan ambra och finaste mysk, och hon är hvarken skelögd celler puckelryggig, utan rakare än en gran i skogen[2], men I skolen få plikta för den stora hädelse som I sagt emot en sådan skönhet som min härskarinnas.» Sägande detta, störtade han med fälld lans emot den som hade talat, och det så argt och ursinnigt, att det skulle gått den frispråkige köpmannen illa, om ej till hans lycka Rocinante snafvat och fallit midt i anloppet. Rocinante
- ↑ Kejsarinnorna och drottningarna af Alcarria och Estremadura. Köpmannen är en spjufver, hvilken genast fattar situationen och på ett mästerligt sätt svarar i samma ton, som Don Quijote anslagit. Kejsarinna af Alcarria (ett torftigt landskap i öfre Tajo-dalen) gör ungefär samma intryck, som om man på svenska skulle säga »prinsessa af Svältorna».
- ↑ Rakare än en gran i skogen. Egentligen: rakare än en slända från Guadarrama. Af de bokar, som växa på Guadarramabergen, förfärdigas de bästa sländor, och än i dag säger man i Spanien: så rak (till växten) som en slända.
