38
föll, men hans herre rullade ett långt stycke utefter fältet och, när han ville resa sig, kunde han det omöjligt, så mycket voro lansen, skölden, sporrarne och hjälmen honom till hinders jämte tyngden af den gammaldags rustningen. Och medan han, utan att lyckas, sträfvade att komma på benen, gick han på och ropade: »Flyn icke, fega människor, usla människor, utan vänten, ty det är min hästs skull, och icke min, att jag ligger här utsträckt.» En af mulåsnedrängarne, som ej måtte hafva varit synnerligen godmodig, kunde icke tåla att höra den fallne stackaren säga så många oförskämdheter utan att besvara dem handgripligen; han gick alltså fram till honom, tog lansen och bröt sönder den samt började sedan att med ett af styckena klappa på vår Don Quijote så eftertryckligt, att trots rustningen denne vardt alldeles mörbultad. Hans herrar ropade till honom att sluta och icke ge honom så mycket; men drängen var förargad och ville ej höra upp med leken, tills han fått alldeles utgjuta sin galla; han sprang därför efter de öfriga lansstumparna och slog fullständigt sönder dem på den olycklige fallne, hvilken, trots de slag han såg hagla öfver sig, ej tillslöt munnen, utan hotade himmel och jord och stråtröfvarne, som de föreföllo honom att vara. Drängen tröttnade slutligen, och köpmännen fortsatte sin väg, hvarunder de hela tiden hade tillräckligt samtalsämne om den sönderpryglade riddaren.
När denne såg sig ensam, försökte han ånyo att resa sig: men, om han ej kunde göra det, när han var frisk och rask, huru skulle han väl kunna göra det mörbultad och nästan fördärfvad? Och ändock skattade han sig lycklig, emedan han ansåg detta vara ett missöde, som blott träffade vandrande riddare, och han tillskref det endast och allenast sin hästs förvållande; men stiga upp, det kunde han icke, så sönderbråkad var han i hela kroppen.
Noter.
1 Han hade också en lans. I äldre tider tog spanioren vapen med sig, när helst han gick hemifrån, och den spanske bonden gör det än i dag, när han går ut på marken, en vana från morernas tid, då man ständigt måste vara beredd på öfverfall.
2 Sjutttiotre realer. Så står det i de tre första upplagorna. Men i alla följande ha dessa 73 realer rättats till sextiotre, som oss synes alldeles i onödan, ty det är blott ett komiskt drag till så många andra, att
