mot tio de våldsammaste och fräckaste jättar i världen, »Så, så! sade kyrkoherden, är det jättar med i leken? Minsann skall jag inte bränna upp dem, och det i morgon dag.» De gjorde Don Quijote tusen frågor, men han ville aldrig svara annat, än att man skulle ge honom mat och låta honom sofva, ty det vore hvad som bäst behöfdes. Så skedde, och kyrkoherden underrättade sig mycket omständligt af bonden, huru denne hade påträffat Don Quijote. Han berättade alltsamman, äfvenså de galenskaper denne sagt, så väl då han träffade på honom som under hemfärden, och detta gjorde licentiaten ännu ifrigare på det som han dagen därefter verkställde, nämligen att kalla till sig sin vän barberaren mäster Niklas och åtföljd af honom begifva sig hem till Don Quijote.
Noter.
1 Balduin och markisen af Mantua. Balduin hade till gemål prinsessan Sevilla; Carloto (i fransk form Charlot), den i medeltidsdikterna så ofta förekommande elake sonen af Karl den Store, ville tilltvinga sig hennes ynnest och lönnmördade Balduin i skogen. Dödligt sårad och kvidande öfver sin olycka påträffades denne af sin morbror, markisen af Mantua.
2 Herr Quijana. Cervantes är icke alltid så noga med att behålla samma namn för sin hjälte, om med flit eller af förbiseende kan knappt afgöras. I första kapitlet lämnas det således på ett skämtsamt vis oafgjordt, om han hetat Quijada, Quesada celler Quesana; men i kap. 49 nämner han sig själf så bestämdt som möjligt Quijada, hvaremot i andra delens kap. 74 han lika bestämdt uppgifves heta Quijano. Några mena, att alla läsarter, som icke hafva Quijano, bero på tryckfel. — Samma vacklande förekommer längre fram med namnet på Sancho Panzas hustru.
3 Rodrigo de Narváez var en historisk person, som år 1410, ännu helt ung, utnämndes till alecáide eller kommendant i de nyss från morerna tagna fästningarna Antequera och Alora.
4 Georgs af Montemayor Diana, där den berättas. Denna historia har äfven behandlats af Antonio de Villegas i en novell, hvars stil anses som mönster för kastiliansk prosa, hvarförutom hon förekommer i mångfaldiga gamla folkvisor. Innehållet är följande: Abencerrajernas ätt, den förnämsta i konungariket Granada, på den tid detta ännu var moriskt, hade år 1428 flytt undan den moriske konungens förföljelser till Kastilien. En gosse af denna ätt, vid namn Abindarráez, hade blifvit kvarhållen och lämnad att uppfostras af befälhafvaren i staden Cártama. Här uppstod ett kärleksförhållande mellan honom och den senares dotter, den sköna Jarifa. När nu befälhafvaren förflyttades till fästningen Coin, red Abindarráez en natt dit för att träffa sin älskade; Rodrigo de Narváez anföll honom med öfvermakt och tog honom efter häftigt motstånd
