46
sparade hon sig besväret att gå utför trappan och kastade ned dem genom fönstret.
— »Hvad är det för en lunta?» frågade kyrkoherden. — »Det är Don Olivante de Laura», svarade barberaren. — »Författaren till denna bok, sade kyrkoherden, var densamme som skref Blomsterträdgården, och sannerligen jag kan afgöra, hvilkendera är sannfärdigast eller, rättare sagdt, minst lögnaktig: men det kan jag säga, att den här skall vandra till gården för sin orimlighets och sitt skräfvels skull.» — »Den som nu kommer, är Florismarte af Hyrkanien», sade barberaren. — »Jaså, är, herr Florismarte här? genmälde kyrkoherden; nå, han skall då minsann komma på gården, och det fort, trots sin besynnerliga födelse och sina svärmiska äfventyr, ty hans knaggliga och torra stil förtjänar ej bättre; på gården med honom, och med den här andra ock!» — »Mycket gärna», svarade hon och verkställde med hjärtans lust sitt uppdrag. — »Det här är Riddar Platir», sade barberaren. — »En mycket gammal bok, sade kyrkoherden, men jag finner icke i henne något som förtjänar öfverseende, hon får göra de öfriga sällskap utan prut»; och så skedde. Sedan öppnades en annan bok, och det visade sig att den hette Korsriddaren. »Enär denna bok har ett så heligt namn, skulle man kunna förlåta dess fåvitskhet; men man plägar också säga, att där Vår Herre har sin kyrka, har hin onde sitt kapell: på elden med den!» Barberaren fick tag i en annan bok, som hette Ridderlig Idrottsspegel. — »Jag känner gunstig herrn, sade kyrkoherden; här uppträder herr Rinaldo af Montalban med sina vänner och stallbröder, som äro värre röfvare än Cacus, och de tolf Pärer af Frankrike, jämte den sannfärdige historieskrifvaren Turpin[1]. Jag har sannerligen lust att döma dem endast till evig landsförvisning, om ej för annat, så emedan de ha sin del i uppränningen till den berömde Matteo Bojardos dikt och äfven den kristlige skalden Ludvig Ariosto[2] från samma håll hämtade sitt ämne; anträffar jag denne här och han talar annat språk än sitt eget, skall jag icke hafva något undseende för honom, men talar han sitt modersmål, vill jag visa honom all vördnad[3].» — Jag har honom på italienska, sade barberaren; fast jag icke förstår honom.» — »Det vore icke heller bra, att ni förstode honom, svarade kyrkoherden; och här kunde vi förlåtit herr kaptenen om han icke fört honom till Spanien och gjort honom till kastilianare, ty han beröfvade honom mycket af sitt ursprungliga värde, och detsamma skola alla göra, som vilja öfverflytta versböcker till ett annat språk; ty,
- ↑ Turpin var ärkebiskop af Rheims omkring år 800. Honom tillskrefs länge en sagolik berättelse om Karl den stores tåg till Spanien, som likväl var författad till en del först omkring 1050, till en del ännu senare, men som, mycket läst och äfven trodd, vardt källan till talriks dikter och romaner, som från Frankrike spridde sig till Spanien, Italien, Tyskland och den skandinaviska Norden. Naturligtvis blott på gyckel kallar Cervantes honom en »sannfärdig historieskrifvare».
- ↑ Matteo Bojardo, grefve till Scandiano (1430—1494), diktade sängen om den förälskade Roland, hvilken Ludvig Ariosto (1475—1533) fortsatte i sin rasande Roland. — Hvarför Ariosto just kallas den kristlige skalden, är svårt nog att inse, så framt man ej får antaga, att Cervantes därmed velat beteckna honom som epikern bland de kristne, liksom Homerus och Vergilius voro det bland hednafolken.
- ↑ Originalet har: »då skall jag hålla upp honom öfver mitt hufvud, hvilket var det arabiska sättet att visa sin aktning och vördnad för böcker, skrifter, myndigheters påbud, m. m.
