huru mycken omsorg och skicklighet de än må använda, skola de dock aldrig uppnå originalens fullkomlighet. Jag yrkar alltså, att denna bok och och alla de, som behandla de här franska ämnena[1], läggas undan till förvaring i ett torrt hvalf, tills man efter nogare öfvervägande får se hvad som skall göras med dem, undantagandes en viss Bernhard af Carpio, som stryker omkring här, och en annan vid namn Roncesval, ty, komma dessa i mina händer, skola de genast vandra till hushållerskans, och därifrån i elden utan något förbarmande.» Allt bekräftade barberaren, anseende det vara klokt och väl handladt, emedan han visste, att kyrkoherden var en så god kristen och så sanningsälskande, att han icke för allt i världen skulle velat säga något osant. Han slog upp ännu en bok, som befanns vara Palmerin af Oliva (oljoträdet), och bredvid den stod en annan, som hette Palmerin af England; vid åsynen häraf sade licentiaten: »Den här oliven skall genast späntas sönder och brännas, så att icke ens askan blir kvar, men den där palmen från England må gömmas och bevaras såsom ensam i sitt slag, och åt henne bör göras maken till den låda, som Alexander påträffade bland bytet efter Darius, och som han bestämde till förvaring af Homeri skrifter. Denna bok åtnjuter anseende af två orsaker: först, därför att hon i och för sig är god, och därnäst emedan hon påstås vara författad af en snillrik konung af Portugal. Alla äfventyren på Miraguardas borg äro förträffliga och skrifna med stor talang, språket prydligt och klart, så att det på ett mycket passande och förståndigt vis rättar sig efter den talandes ställning. Jag menar alltså, att med edert goda minne, mäster Niklas, denna och Amadis af Gallien må gå fria från bålet, men alla de andra, utan vidare undersökning, gifvas till spillo.» — »Nej, käre vän, genmälde barberaren, ty här har jag den beryktade Don Belianis.» — »Nå, svarade kyrkoherden, denne med sin andra, tredje och fjärde del, behöfver en smula rabarber för att afföra hans allt för myckna galla, äfvensom det är nödigt att taga bort allt som handlar om Ryktets slott och andra mera betydande otillbörligheter; för detta ändamål beviljas dem förlängdt anstånd, och i mån af deras förbättring skall nåd eller rättvisa vederfaras dem. Tag dem under tiden hem till er, men låt ingen läsa dem.» — »Gärna det!» svarade barberaren, och utan att vilja möda sig vidare med att läsa titlar på riddareromaner, sade han åt hushållerskan att taga alla de stora och kasta ut dem på gården. Detta sades icke för döfva öron, utan till en som hade större lust att bränna dem än att sätta
- ↑ De böcker, som »behandla de här franska ämnena», äro de från Frankrike lånade historierna ur sagokretsen om Karl den Store, eller den s. k. karolingiska sagokretsen, från hvilken man bör skilja den bretagniska, hvars hufvudpersoner äro konung Artur och riddarne af Runda Bordet.
