6 De böcker, som »behandla de här franska ämnena», äro de från Frankrike lånade historierna ur sagokretsen om Karl den Store, eller den s. k. karolingiska sagokretsen, från hvilken man bör skilja den bretagniska, hvars hufvudpersoner äro konung Artur och riddarne af Runda Bordet.
7 I originalet är detta ställe alldeles obegripligt, trots den möda mången gjort sig att få en riktig mening däri. Det lider, som så många andra ställen i D. Quijote af ett tryckfel, som inbitna Cervantister omöjligt vilja medgifva. I spanskan står näst före orden »med flit» ett icke: detta måste strykas, och då är meningen klar, hvarvid man blott behöfver komma ihåg, att de andra riddareböckerna mestadels dömdes till bålet; Tirante åter skall blott komma på galererna, han får således ändå behålla lifvet, och domen öfver honom är följaktligen jämförelsevis mild.
8 Detta florentiner sars, som på spanska heter raja och hvars namn är taget från staden Arras i Frankrike, där det förmodligen först tillverkades, var ett simpelt ylletyg, och det beröm, som i texten ägnas Lofrasos bok, visar sig således icke vara så mycket värdt, utan snarare vara satiriskt menadt. Äfven i sin bok »Resan till Parnassen» har Cervantes gycklat obarmhärtigt med samme man.
SJUNDE KAPITLET.
Om vär dråplige riddare D. Quijotes af La Mancha andra utfärd.
Då man hunnit så långt, begynte D. Quijote att ropa högt och säga: »Här, här, tappre riddare, här behöfs det att visa styrkan i edra tappra armar, ty riddarne från hofvet[1] hålla på att få öfverhand i torneringen.» Emedan man skyndade åstad vid detta skrik och oväsen, fortsattes icke granskningen af de öfriga återstående böckerna, och därför tros det att både Karlasången och Spanska Lejonet i en bråd vändning kommo på elden jämte de af D. Luis de Avila författade Kejsarens Bedrifter, som utan tvifvel måtte hafva funnits bland de kvarvarande och som kanske icke skulle erfarit en så sträng dom, om kyrkoherden fått se dem.
När de kommo in till D. Quijote, hade han redan stigit upp ur sängen och fortfor med sina rop och galenskaper, högg och stack åt alla håll, och var så vaken, som om han aldrig hade sofvit. De grepo honom om lifvet och förde honom med våld tillbaka till sängen, och, sedan han något lugnat sig,
- ↑ Riddarne från hofvet. Mellan dessa och de vandrande riddarne råder i romanerna alltid afund och fiendskap.
