58
han ämnade anfalla. Men han var så säker på att det var jättar, att han hvarken hörde sin vapendragare Sanchos rop ej heller märkte hvad de voro, fastän han redan var ganska nära, utan ropade med hög röst: »Flyn icke, fega och eländiga varelser, ty det är en ensam riddare som angriper eder.» Just då uppstod en smula vind, och de stora vingarna började röra sg; när D. Quijote såg detta, sade han: »Nå, om I också sätten i rörelse flera armar än jätten Briarevs[1] hade, så skolen I ändock få plikta därför.» Sägande detta och af hela sitt hjärta anbefallande sig åt sin härskarinna Dulcinea, med bön att hon i ett så afgörande ögonblick måtte bistå honom, väl betäckt med sin sköld och lansen lagd till anfall, sprängde han åstad i så starkt galopp Rocinante förmådde och drabbade ihop med den första kvarnen; men, vid det han gaf henne en lansstöt mot vinden, svängde vinden till denna med en så förskräcklig fart, att han bröt lansen i bitar och tog med sig både häst och ryttare, så att denne rätt illa medfaren rullade utåt fältet.
Sancho Panzo skyndade, så fort hans åsna kunde springa, åstad för att hjälpa honom och, när han hann fram, fann han, att D. Quijote icke kunde röra sig ur fläcken, så häftigt hade Rocinante fallit med honom. »Gud bevars! sade Sancho, var det inte det jag sade? att ers nåd skulle se sig väl före hvad nt gjorde, för det var bara väderkvarnar, och det kunde ingen missta sig på annat än den, som själf hade sådana i hufvudet.» — »Tyst, käre Sancho, svarade D. Quijote; krigssaker äro mer än andra underkastade en ständig växling, och jag tror, såsom det nog också verkligen förhåller sig, att den där vise Friston, som borttog rummet och böckerna för mig, har förvandlat dessa jättar till kvarnar, för att beröfva mig äran af deras besegrande; sådan fiendskap hyser han till mig. Men till sluts, till sluts skola dock hans onda konster föga förmå emot mitt goda svärd.» — »Gud gifve det, så visst som han förmår det!» svarade Sancho Panza och hjälpte honom att resa sig upp, hvarpå D. Quijote åter satte sig upp på Rocinante, som var nära på fördärfvad i bogen.
Samtalande om det nyss timade äfventyret, fortsatte de vägen till Lápice-passet[2], ty där, sade D. Quijote, vore det omöjligt att icke finna många och skiftande äfventyr, emedan det var ett ställe, där mycket folk färdades fram. Dock var han ganska nedslagen öfver förlusten af sin lans, och, beklagande sig däröfver för sin vapendragare, sade han till honom: »Jag påminner mig att hafva läst om en spansk riddare vid namn Diego Perez de Vargas, som, när hans svärd gått sönder
- ↑ Jätten Briarevs, en titan med hundra armar. Jämf. Vergilii Aeneid VI, 227.
- ↑ Lápice-passet är nu en obetydlig by i ett pass mellan två bergssträckningar, men på D. Quijotes tid var det så, som han säger, att mycket folk färdades fram där, enär det icke fanns någon annan förbindelse mellan Argramasilla de Alba och trakten västerut därifrån.
