i en strid, lösbröt från en ek en väldig gren och därmed uträttade sådana saker den dagen och slog ihjäl så många morer, att han fick behålla Machuca som tillnamn och så väl han som hans efterkommande allt hädanefter kallade sig Vargas-Machuca[1]. Detta har jag sagt dig därför, att af den första järn- eller stenek jag påträffar ämnar jag afbryta en sådan och lika duktig gren, och med den tänker jag utföra sådana bedrifter, att du kan skatta dig öfverlycklig att hafva befunnits värdig att skåda dem och blifva vittne till saker, som man knappt skall kunna tro.» — »Det står i Guds hand, sade Sancho; jag tror det alltsamman, såsom Ers Nåd säger det; men räta nu litet på sig, ty det ser ut som om ni hänger öfver åt ena sidan, och det är väl, efter det ni for så illa vid fallet.» — »Så är det verkligen, svarade D. Quijote, och, om jag ej jämrar mig öfver smärtan, så är det emedan det ej är lofligt för vandrande riddare att jämra sig för någon kroppsskada, äfven om tarmarna hängde ut genom såret.» — »Om så är, har jag ingenting att invända, svarade Sancho; men Gud skall veta, att det skulle fägna mig, om Ers Nåd jämrade sig, när något gjorde ondt. För min egen del kan jag då säga, att jag får lof att jämra mig, bara jag känner minsta smärta, så framt icke det ni sade om att ej jämra sig skulle förstås äfven om vandrande riddares vapendragare.» D. Quijote kunde ej annat än skratta åt sin vapendragares enfald och förklarade alltså för honom, att han gärna finge jämra sig när och hur han ville, med eller mot sin vilja, ty dittills hade han icke i ridderskapsstadgan läst något förbud däremot.
Sancho sade honom nu, att han måtte betänka, att det vore tid på att äta. Hans herre svarade, att han just då ej behöfde det, men Sancho kunde äta, när honom lyste. Efter denna tillåtelse satte Sancho sig till rätta på sin åsna det bästa han kunde, och, framtagande ur tvärpåsen hvad han lagt in där, kom han ridande och ätande helt sakta bakefter sin herre och gång på gång förde han vinbälgen till munnen med sådant välbehag, att den kräsnaste krögare i Málaga kunnat afundas honom. Och medan han på detta sätt litet emellan tog sig en klunk, hade han ingen tanke för något af hvad hans herre hade lofvat honom, ej heller ansåg han det för något besvär, utan som en stor lättnad från det vanliga arbetet att fara och söka äfventyr, hur farliga de än månde vara.
Till slut tillbragte de den natten bland några träd, och från det ena af dem bröt D. Quijote en stor gren, som i nödfall kunde tjäna honom till lans, och påsatte därpå järnspetsen
- ↑ Den händelse, som här omtalas, har verkligen inträffat vid belägringen af Jeréz de la Frontera 1251.
