eller fem ryttare, som beledsagade den, och två mulåsnedrifvare till fots. I vagnen reste, som man sedan fick veta, en dam från Biscaya, som ämnade sig till Sevilla, där hennes man uppehöll sig, stadd på färd till Indien i en högst ärofull syssla. Munkarne voro icke i hennes sällskap, fastän de foro samma väg; men knappt varseblef dem D. Quijote, förrän han sade till sin vapendragare: »Om jag icke bedrager mig, kommer detta att varda det yppersta äfventyr man någonsin skådat; ty de två svarta gestalterna, som synas där borta, måste vara och äro otvifvelaktigt några trollkarlar, som i den där vagnen bortföra en röfvad prinsessa, och det är nödvändigt att jag af all min förmåga afvänder detta öfvervåld.» — »Det här blir värre än väderkvarnarna, sade Sancho; betänk, herre, att det är benediktiner-munkar, och vagnen tillhör säkert några resande. Betänk, och jag säger eder, betänk väl hvad ni gör, så att hin onde ej narrar er.» — »Jag har ju sagt dig, Sancho, svarade D. Quijote, att du föga begriper af äfventyrssaker; hvad jag säger är sanning, och det skall du nu få se.»
»Så sägande red han fram och intog ställning midt på vägen, på hvilken munkarne kommo, och, när de voro så nära, att han tyckte att de skulle kunna höra hvad han sade, ropade han med hög röst till dem: »Ert djäflabesatta och gemena följe, släppen genast på ögonblicket de höga prinsessor, som I med våld bortfören i vagnen, hvarom icke så reden eder att undfå en bråd död till rättvist straff för edra onda gärningar.» Munkarne höllo inne tyglarne och förvånade sig så väl öfver D. Quijotes utseende som öfver hans tal, hvartill de svarade: »Herr riddare, vi äro hvarken djäflabesatte eller gemene, utan två bröder af benediktiner-ordnen, som färdas vår väg fram, och vi veta icke, om i denna vagn finnas eller icke finnas några bortröfvade prinsessor.» — »Med mig hjälpa inga fagra ord, ty jag känner er, ert äreförgätna pack», sade D. Quijote; och utan att afbida vidare svar, sporrade han Rocinante och rände med sänkt lans mot den främste munken med sådan våldsamhet och oförskräckthet, att, om icke munken asat sig ned från mulåsnan, skulle han hafva satt honom i mark mot hans vilja, och ändå illa sårad, om ej alldeles dödad. Den andre munken, som såg huru man behandlade hans följeslage, tryckte benen mot den väldiga bålen af sin goda mulåsna och ilade bort öfver fältet lättare än själfva vinden.
Sancho Panza, som såg munken på marken, hoppade kvickt ned från sin åsna, störtade löst på honom och begynte att taga af honom kläderna. Härunder anlände två munkarnes