62
tjänare och frågade, hvarför han afklädde honom. Sancho svarade, att detta tillfölle honom med rätta såsom byte i den strid hans herre D. Quijote segerrikt utkämpat. När tjänarne, som ej förstodo sig på skämt eller hade något begrepp om byten eller strider, sågo att D. Quijote stod ett stycke därifrån och talade med damerna i vagnen, kastade de sig öfver Sancho, slogo omkull honom, ryckte honom i skägget, så att han ej fick ett strå i behåll, sparkade honom och lämnade honom utsträckt på marken andlös och sanslös. Utan att dröja ett ögonblick satte munken sig åter upp helt bäfvande, rädd och likblek i ansiktet, och, när han väl såg sig åter i sadeln, skyndade han efter sin kamrat, som inväntade honom ett godt stycke därifrån för att se, hvilken utgång denna förskräckliga händelse skulle få, och, utan att vilja afvakta slutet däraf, fortsatte de sin väg, i det de gjorde flera korstecken än om de haft hin onde efter sig.
D. Quijote stod, som sagdt, och talade med damen i vagnen, sägande till henne: »Ers Däjelighet, min fru, kan göra med sin person hvad mest henne lyster, ty edra bortröfvares öfvermod ligger nu i stoftet, nedslaget af denna min starka arm; och på det I ej mågen bekymras för att få veta eder befriares namn, så veten, att jag heter D. Quijote af La Mancha och är en vandrande riddare, som söker äfventyr, samt fången under den sköna och oförlikneliga Doña Dulcinea af Toboso; och till lön för den tjänst I af mig hafven emottagit, begär jag ej annat än att I återvänden till Toboso och å mina vägnar inställen eder för denna dame och omtalen för henne hvad jag har uträttat för eder frihet.»
Till allt detta, som D. Quijote sade, lyddes en kammarjunkare[1] i damens tjänst, af dem som beledsagade vagnen; han var från Biscaya och, när han märkte, att riddaren icke ville låta vagnen fara vidare, utan sade att den genast skulle vända om till Toboso, red han fram till D. Quijote och, fattande tag i hans lang, tilltalade han honom på dålig kastilianska och sämre baskiska sålunda: »Bort, riddare, bort för tusan; vid den Gud, som skapat mig, att om du ej släpper vagn, så sant jag dödar dig, som här jag är biskayer.» »D. Quijote förstod honom mycket väl och svarade honom helt lugnt: »Om du vore riddare, som du nu ej är, skulle jag redan hafva straffat din dårskap och förmätenhet, din eländiga ynkrygg!» Hvartill biskayern genmälde:[2] »Jag icke riddare? Jag svär till Gud du ljuger så visst som kristen: om lans du kastar och svärd drager, vattnet hur fort du skall se jag släpar till
- ↑ Damerna hade då för tiden alltid en högre tjänare, hvilkens syssla bland annat var att ledsaga damen, ja till och med att föra henne vid handen, när hon gick ut. Han hade sålunda på sätt och vis samma ställning som pagen i Frankrike; dock var han vanligtvis äldre och behöfde ej vara af adel. Han kallades escudero (egentligen = väpnare), och till denna liksom till sekreterarebefattningen togos mest personer från Biskayva, så att till och med en samtida författare skrifver: »hvem som säger sekreterare säger biskayer». Det har således sin goda grund, att här en biskayer uppträder.
- ↑ Biskayern missförstår ordet caballero, som i D. Quijotes mun naturligtvis endast betydde riddare, men som därjämte äfven kan betyda gentleman, bildad och belefvad person i allmänhet. — »Att släpa katten till vattnet» är ett ordspråk för att beteckna en nästan oöfvervinnelig svårighet; i sin ilska förtalar sig nu också biskayern och vänder ordspråket bakfram.