en pojke och ville till en sidenhandlare sälja några pappersluntor och gamla handlingar; och, som jag är begifven på att läsa om det så vore sönderrifna papperslappar från gatorna, tog jag, drifven af denna min medfödda böjelse, en bunt af dem som gossen hade till salu och såg den vara skrifven med bokstäfver, dem jag igenkände som arabiska. Men, enär jag visserligen kände igen dem, men ej var i stånd att läsa dem, gick jag och såg mig om efter någon spansktalande morisk[1], som kunde läsa dem, och det föll sig ej vidare svårt att träffa en sådan, ty, äfven om jag hade sökt en tolk för ett annat bättre och fornåldrigare språk[2], hade jag kunnat få en. Kort sagdt, slumpen skaffade mig en, som, när jag sade honom min önskan och gaf honom häftet i hand, slog upp det midti och, sedan han läst litet, brast ut i skratt. Jag sporde honom, hvad han skrattade åt, och han sade att det var åt något, som fanns skrifvet som anmärkning i brädden på häftet. Jag bad honom att låta mig höra den, och alltjämt skrattande sade han: »Här i brädden står, som jag nämnt, följande: Den Dulcinea af Toboso, som så ofta förekommer i denna historia, påstås hafva haft bättre handlag att insalta svin än någon annan kvinna i hela La Mancha. När jag hörde nämnas Dulcinea af Toboso, vardt jag häpen och förvånad, ty det föll mig genast in, att dessa papper torde innehålle D. Quijotes historia. I denna förmodan skyndade jag på honom att läsa början; han gjorde så och, öfversättande omedelbart arabiskan till kastilianska, sade han att den lydde: Historia om D. Quijote af La Mancha, författad af Sidi Hamét Benengelí[3], arabisk historieskrifvare. Mycken själfbehärskning erfordrades för att dölja den glädje jag erfor, när bokens titel ljöd mig i öronen, och ryckande dem från sidenhandlaren, köpte jag af pojken alla papperen och luntorna för en half real; hade denne haft förstånd att begripa, huru mycket jag längtade efter dem, hade han kunnat lofva sig mer än sex realer för köpet och äfven fått dem.
Jag aflägsnade mig genast med morisken genom domkyrkans korsgång och bad honom att öfversätta åt mig till kastilianska dessa papper, hviika alla handlade om D. Quijote, utan att taga bort eller lägga till något, samt bjöd honom i betalning hvad han begärde. Han nöjde sig med 50 skålpund russin och en hektoliter hvete samt lofvade att öfversätta dem väl och troget och inom så kort tid som möjligt; men, för att ännu mer underlätta saken och för att ej släppa det goda fyndet ur händerna, tog jag honom hem till mig, där han på
- ↑ Morisk. Så kallades de i Spanien kvarblifna ättlingar af morerna.
- ↑ Et annat bättre och fornåldrigare språk. Författaren menar hebreiska och vill därmed antyda, att ännu funnos många afkomlingar af judar kvar som »nykristne».
- ↑ Sidi Hamét Benengelí. På arabiska är Sidi = herre, Benengelí = hjortens son, ett namn som således endast är att anse som en omtydning af författarens eget, hvilket han härleder från det spansk ciervo hjort.
