FÖRETAL.
Sysslolöse läsare! Utan någon min ed kan du tro mig,
att jag skulle vilja att denna bok, såsom min andes son, vore
den skönaste, förträffligaste och snillrikaste som tänkas kunde.
Men icke har jag kunnat komma utöfver naturens ordning,
enligt hvilken hvarje ting alstrar sin like. Och hvad kan väl
därför min ofruktbara och föga bildade ande framalstra annat
än historien om en torr, skrumpen, inbillningssjuk son, full af
mångfaldiga tankar som aldrig fallit någon annan in? i själfva
verket såsom den där aflades i ett fängelse,[1] där all
obekvämlighet har sitt säte och allt vedervärdigt larm sitt stadiga
hemvist. Stillhet, en angenäm bostad, leende fält, en klar himmel,
källors sorl, själens lugn bidraga till att den ofruktsammaste
sångmö visar sig fruktsam och erbjuder världen foster, som
fylla den med beundran och glädje.
Nu kan det hända att en fader har en obehaglig fuling till son, men den kärlek han hyser till honom lägger en bindel för hans ögon, så att han icke ser hans fel, utan snarare anser dem för kvicka och älskvärda drag och omtalar dem för sina vänner som skarpsinniga och lustiga infall. Jag åter, som visserligen synes vara D. Quijotes fader, men endast är hans styffader, vill icke följa med vanans ström, ej heller, som andra göra, nästan med tårar i ögonen bedja dig, käraste läsare! att ursäkta eller öfverse med de fel du finner hos min son; ty du är hvarken hans frände eller hans vän, och du har ditt eget hufvud och din fria vilja lika väl som den allrastyfvaste, och du är hemma hos dig och herre i ditt hus lika väl som kungen öfver kronans pengar, och du vet hvad man vanligtvis säger: under min kappa krusar jag inte för kungen.[2] Allt detta fritager och befriar dig från hvarje hänsyn och för-
- ↑ Att Cervantes flera ganger suttit i fängelse, (ehuru ingalunda af orsaker, som kasta den minsta skugga på hans karaktär), är säkert, så t. ex. i Sevilla under tre månader af året 1597, i Valladolid några dagar af juli 1605, och kanske ännu på något annat ställe. Då första upplagan af D. Quijotes förra del utkom år 1605, kan detta arbete således icke hafva uppstått under den korta fångenskapen i Valladolid; men detta är också allt hvad man med visshet kan säga i denna sak.
- ↑ Sp. debajo de mi manto al rey mato = under min kappa dödar jag kungen. Ordspråket har äfven en äldre lydelse med mando i st. f. manto och är i alla händelser uttryck för en stark känsla af personligt oberoende. Någonting ditåt var äfven de fromma Romarnes bruk under pafven Pius IX att, när denne visade sig offentligen, med all skyldig vördnad hälsa honom och anamma haus vällsignelse, men på samma gång under kappan göra det öfverallt i Italien bekanta tecknet med högra handens fingrar för att afvända la gittatura: så påfve han var, troddes dock allmänneligen Pio Nono hafva »onda ögon», men »under kappan» gjorde man sig oberoende däraf.
