78
att de åto och tego och tittade på sina gäster, som med lust och behag lade i sig köttstycken så stora som en knytnäfve. När köttmaten var slut, rystade de ut på skinnen en hel hop hasselnötter och framsatte därjämte en half ost, som var så hård som en tegelsten. Härunder var hornet icke sysslolöst, ty liksom hinken i ett vattenhjul[1], gick det, än tomt än fullt, laget om så ofta, att det med lätthet tömde en af de båda vinbälgar, som voro synliga.
Sedan D. Quijote ordentligt hade tillfredsställt magens kraf, tog han en näfve nötter och, uppmärksamt betraktande dem, upphof han sin röst till följande ord: »Sälla århundraden och sälla tidehvarf, åt hvilket forntidens män gåfvo tillnamnet ’det gyllene’, icke därför att guldet, som i denna vår järnålder skattas så högt, på den lyckliga tiden vanns utan möda, utan emedan de, som då lefde, icke kände till de båda orden ditt och mitt. På denna oskuldsfulla tid var allting gemensamt: för att vinna sitt dagliga uppehälle behöfdes intet annat arbete än att utsträcka handen och taga det af de väldiga ekarna[2], som frikostigt bjödo på sin milda och smakliga frukt. Klara källor och sorlande bäckar erbjödo dem i präktigt öfverflöd sitt välsmakande, kristallklara vatten. I bergsskrefvor och ihåliga träd inrättade de flitiga och förtänksamma bien sitt samhälle, erbjudande utan ersättning åt hvarje hand den rikliga skörden af sitt ljufva arbete. De ståtliga korkträden gåfvo af sig själfva, utan annat bemödande än af deras egen vänlighet, sin breda och lätta bark, hvarmed människorna började täcka sina på grofva pålar hvilande hyddor, som uppförts blott till skydd mot väderlekens oblidhet. Allt var då frid, allt vänskap, allt endräkt: ännu hade den krökta plogens skarpa järn icke dristat sig att upprista eller undersöka vår urmoders kärleksfulla barm, ty otvunget bjöd hon öfverallt ur sitt vida fruktbara sköte hvad som kunde mätta, lifnära och vederkvicka de hennes barn, som då besutto henne. Ja då vandrade de oskyldiga sköna flickorna från dal till dal, från höjd till höjd, med flätadt eller löst fladdrande hår, utan mera kläder än som behöfdes för att ärbart betäcka hvad ärbarheten fordrar och alltid har fordrat, att det skall betäckas; ej heller voro deras prydnader sådana som nu brukas, hvilka fördyras af tyrisk purpur och det på så mångfaldigt sätt marterade silket, utan de bestodo i sammanflätade murgröns- och vinranksblad, hvarmed de kanhända uppträdde lika präktiga och prydliga, som nu våra hufvudstadsdamer med de besynnerliga och ovanliga påhitt, dem en fåfäng åtrå efter nyheter lärt dem. Då kläddes
