84
skulle kunna komma tillbaka till byn i morgon». — »Det skola vi alla göra, svarade getherdarna, och vi skola kasta lott om, hvem som skall stanna kvar här för att vakta getterna för oss allesamman.» — »Du talar bra, Peter, sade en af dem; men det behöfs icke att vidtaga denna åtgärd, ty jag vill stanna för oss alla, och det skall du icke tillräkna mig som en dygd eller tillskrifva det bristande nyfikenhet å min sida, utan den omständigheten att jag ej kan gå för den stickan, som jag här om dagen rände in i foten på mig.» — »Vi tacka dig i alla fall», svarade Peter.
D. Quijote bad nu Peter att omtala, hvad det var för en död man och för en herdinna. Därtill svarade Peter, att allt hvad han visste var, att den döde varit en rik och förnäm herre, hemma i en by där i bergen, och som i flera år studerat i Salamanca, hvarefter han återvändt till sin födelseort med anseende af en höglärd och mycket beläst man. I synnerhet sades han känna till vetenskapen om stjärnorna och om hvad sol och måne ha för sig där uppe på himlen, »ty han sade oss ordentligt för hvar gång solens och månens bemörkelse». — »Förmörkelse, min vän, och icke bemörkelse kallas det, när dessa båda himlaljusen mista sitt sken», sade D. Quijote. Men Peter, som icke fäste sig vid småsaker, fortsatte med sin berättelse, sägande: »Likadant var han sluger på, när det skulle bli oår eller goårs.» — »Godt år, menar ni väl, min vän?» sade D. Quijote. — »Godt år eller goår, svarade Peter, det kommer på ett ut, det. Och jag säger, att på hvad han sade vardt far hans stenrik och hans vänner med, som satte tro till honom, ty de gjorde som han rådde dem hvart efter annat: i ar, sa’ han, ska’ ni så korn, och inte hvete; det här året kan ni så stora kokärter, sa’n, men inte korn; nästa år blir här välsignelse med olja, sa’n, men de tre som sen kommer fås inte en droppe». — »Den vetenskapen heter astrologi», sade D. Quijote. — »Inte för jag vet hvad det heter, genmälde Peter, men det vet jag, att allt det här hade han ordning på; och mer till. Omsider så förgick det inte många måna’r se’n han kom från Salamanca, förrän han en vacker dag kom klädd som herde med staf och fårskinnströja; de långa kläderna hade han lagt af, som han bar som studerad man, och tillsammans med honom klädde sig också hans gode vän Ambrosius till herde, som hade varit hans studentkamrat. Jag kom inte att nämna, att den aflidne Krysostomus var en mästare att göra vers, så att det var han som gjorde julvisorna[1] åt oss och pjäserna till Lekamensfesten[2], gom ungdomen i byn uppförde, och
- ↑ Julvisorna, sp. villancicos, voro från begynnelsen andliga visor som sjöngos af dem, hvilka vid jultiden föreställde herdarna i Betlehem; senare fingo de äfven ett världsligt innehåll. Namnet betyder egentligen bondvisor, förmodligen emedan det var bönder, villanos, och annat simpelt folk, som föredrogo dem, ungefär som fallet ända intill senare tider varit och kanske ännu i en och annan landsbygd är hos oss, när vid jul- och trettondagstiden »stjärngossarna» gå omkring och sjunga sina visor om Jesu födelse och de tre vise män, m. m.
- ↑ Pjäserna till Lekamensfesten. Till firande så väl af Jesu födelse som af (den katolska) Kristi Lekamensfest författades och spelades äfven dramatiska stycken, autos. De förra hette autos al naciemiento; de senare som som voro mer omtyckta och årligen uppfördes i alla Spaniens städer, kallades autos sacramentales och det är dem Peter menar. De senare torde väl nu vara bortlagda; men ännu på 1870-talet gafs vid jultiden på en af Madrids småteatrar en auto al nacimiento med marionetter, som det tycktes till stor uppbyggelse för åskådarna, hvilka mest utgjordes af kvinnor och barn.
