alla sade att det var då mästerligt. När byfolket såg bägge de lärda herrarne så där klädda till herdar, vardt de förundrade och kunde inte utfundera hvad som hade vållat, att de hade förändrat sig så där besynnerligt. Emellertid så hade Krysostomus’ far dött, och han fick ärfva en helan hop, både i löst och fast, och inte så lite med oxar och kor och småkräk, och en stor hop med pengar; allt det vardt han apsoluter ägare till, och det är då visst, att det förtjänte han alltsammans, för han var en god kamrat och beskedlig och vänlig mot ärligt folk, och han hade ett ansikte, så att det var en välsignelse åt det. Se’n så spordes det, att hvarför han hade klädt om sig, så hade det bara varit för att här i obygderna få gå efter den där herdinnan Marcela, som kamraten nämnde nu nyss och som den stackars aflidne Krysostomus hade förälskat sig i. Och nu vill jag säga er, för det är rätt att ni får veta det, hvem den här flickungen är; för kanske, och det är mest säkert det ändå, att ni aldrig får höra maken i alla edra lifsdagar, om ni än blefve så gammal som Jerusalem.» — »Säg Metusalem», invände D. Quijote, som ej kunde fördraga getherdens rådbråkningar af orden.[1] — »Jerusalem vardt också gammal, svarade Peter, och är det så, att ni jämnt och samt skall rida på orden för mig, så bli vi inte färdiga på ett helt år». — »Förlåt, käre vän, sade D. Quijote; det är så stor skillnad mellan Jerusalem och Metusalem, och därför gjorde jag min anmärkning, men ni svarade mycket riktigt, ty Jerusalem vardt äldre än Metusalem. Men fortsätt nu er historia, så skall jag icke vidare falla er i talet».
— »Nå, min hjärtans käre herre, sade getherden, jag säger då, att i vår by fanns en bonde, ändå mycket förmögnare in Krysostomus’ fader; han hette Vilhelm, och honom skänkte Vår Herre, förutom den myckna och stora rikedomen, en dotter, hvars födelse kostade modern lifvet, och hon var den yppersta kvinna i hela nejden. Jag tycker mig ännu se henne framför mig med ett anlete, som om hon hade solen på ena sidan och månen på den andra, och framför allt var hon trägen med sitt arbeto och snäll mot de fattiga, så jag tror, att hennes själ i denna stund fröjdas i Gudi i den andra världen. Af sorg öfver sin goda makas förlust dog hennes man Vilhelm och efterlämnade sin dotter Marcela, ogift och rik, under förmynderskap af hennes farbror, som är präst och kyrkherre i vår by. Flickan växte upp till sådan skönhet, att hon påminde oss om den, som hennes moder ägt i så hög grad, och ändå ansågs det, att den skulle komma att öfverträffas af
- ↑ Enligt den spanska texten: om vi blefve äldre än la sarna, och detta tyckes hafva varit ordstäfvets populära form. Men, eftersom la sarna har den obehagliga betydelsen »skabb, klåda», så söker D. Q. ge uttrycket en finare vändning och insätter i stället Sara, sp. Sarra, då enligt bibeln (1 Mos. 23:1) Abrahams hustru uppnådde den visserligen ganska respektabla åldern af 127 år. Emellertid kan det väl vara tu tal om, huruvida icke på detta sätt det blir han, som rådbråkar den ursprungliga lydelsen. Den ordlek, som här i texten blifvit använd, är lånad från tyska öfversättningar, som nästan allmänt upptagit den efter den gamle Bertuch.
