86
dotterns. Så gick det äfven; ty, när hon kom till fjorton, femton års ålder, kunde ingen se henne utan att prisa Gud, som skapat henne så skön, och de flesta blefvo dödligt förälskade i henne. Hennes farbror höll henne under god uppsikt och i stor afskildhet, men det oaktadt spriddes ryktet om hennes förträffliga skönhet så pass, att både därför och för hennes stora rikedomar farbrodern ombads, ansattes och bestormades med böner att få henne till hustru, icke blott af personer från vår by, utan äfven af andra på flera mils omkrets, och det af de allra anseddaste. Men fastän han, som i alla stycken är en god kristen, gärna hade gift bort henne, så fort han såg henne ha åldern inne, ville han likväl icke göra det utan hennes samtycke, dock utan att han därvid gjorde något afseende på den vinst och fördel, som förvaltningen af flickans förmögenhet skaffade honom, om han uppsköte giftermålet. Och detta har minsann sagts till den gode prästens beröm vid mer än ett samkväm i byn; ty ni skall veta, herr vandringsman, att i de här småbyarna språkas om allt och tasslas om allt, och ni kan vara öfvertygad, liksom jag för min del är det, att det skall vara en öfverdådigt bra präst, som tvingar sockenborna att tala väl om sig, isynnerhet på landet.» — »Det är sant, sade D. Quijote; och fortsätt nu, ty historien är mycket fängslande, och ni, käre Peter, berättar den, så att man kan ha välbehag däråt.» — Må Herrans välbehag icke tryta mig, ty det är det som det kommer an uppå. Och för resten må ni veta, att, fastän prästen gjorde brorsdottern sina förslag och beskref för henne de goda egenskaperna hos hvar och en särskildt af de många, som begärde henne till hustru, och fastän han bad henne att gifta sig och välja efter sitt tycke, fick han aldrig annat svar, än att då för tillfället ville hon inte gifta sig och att hon för sin stora ungdoms skull icke kände sig skicklig att bära äktenskapsbördan. På grund af dessa, som det tycktes, giltiga ursäkter upphörde farbrodern att enträgnas med henne och väntade, tills hon skulle bli något äldre och kunna välja en make efter sin smak. ’Ty, sade han, (och det var mycket riktigt sagdt,) föräldrar böra icke bortgifta barnen mot deras vilje. Men så då en vacker dag, innan man vet ordet af, kommer den sippa Marcela uppträdande som herdinna; och utan att hennes farbror förmådde uträtta något eller de andra i byn, som allesammans afrådde henne därifrån, gaf hon sig till att vandra ut i marken med de öfriga byflickorna och att själf valla sin hjord. Och när hon nu visade sig ute och man såg hennes skönhet utan slöja,
