Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/91

87

kan jag inte på riktigt manér säga er, huru många rika ungersvenner, så adelsmän som bönder, anlagt samma dräkt som Krysostomus och gå och slå sig ut för henne på markerna. En af dem var, såsom redan nämndt, vår aflidne vän, om hvilken det sades, att han icke längre älskade, utan tillbad henne. Men, fastän Marcela förde detta fria och oberoende lif, med hvilket så liten eller ingen tillbakadragenhet var förenlig, får man ej därför tro, att hon gifvit ens minsta skymt till anledning, som kan lända hennes ärbarhet och sedesamhet till skada; tvärtom vårdar hon sin ära med sådan vaksamhet, att af alla dem, som ägna henne sin hyllning och bedja om hennes kärlek, ingen enda berömt sig eller sanningsenligt kan berömma sig af, att hon skulle gifvit honom någon den ringaste förhoppning att vinna sin önskan. Ty, ehuru hon icke undviker eller skyr sällskap och samtal med herdarne, utan behandlar dem höfligt och vänligt, så, när någon som helst af dem går så långt att han yppar för henne sin afsikt, äfven om denna är så redlig och helig som till äktenskap, kastar hon dem ifrån sig så häftigt som med en slunga. Och med detta slags sitt att skicka sig gör hon mera skada i denna trakt, än om pesten kommit hit in; ty hennes sällskaplighet och skönhet lockar deras hjärtan, som umgås med henne, att tjäna och älska henne, men hennes fjära och afvisande sätt drifver dem till gränsen af förtviflan, och så veta de ej mera hvad de skola säga henne annat än högljudt kalla henne för grym och otacksam, jämte andra dylika benämningar som riktigt angifva hennes sinnelag; och, om ni, herre, stannade här någon dag, skulle ni få höra dessa berg och dalar genljuda af de försmåddas klagorop, som löpa efter henne. Icke långt härifrån är en plats, där ett par dussin höga bokar växa, och det är ej en enda af dem, som icke har Marcelas namn inristadt och skrifvet i sin glatta bark, och öfver ett och annat en krona inskuren i trädet, liksom om den förälskade riktigt tydligt velat säga, att Marcela är och förtjänar vara kronan för alla skönheter på jorden. Här suckar en herde, där klagar en annan, på ett ställe höras kärlekssånger, på ett annat förtviflans klagovisor. Det finnes den som tillbringar nattens alla timmar sittande vid foten af någon ek eller klippa, och, utan att han tillslutit sina tårfyllda ögon, har morgonsolen träffat honom försänkt och förlorad i sina betraktelser; och det finnes den, som, utan att göra ett slut eller afbrott på sina suckar, midt under sommardagens mest tryckande middagshetta ligger utsträckt på den brännande sanden och klagar sitt kval för en