Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/96

Den här sidan har korrekturlästs

92

eggar, och det icke inomhus, utan under bar himmel, blottställda för solens olidliga strålar om sommaren och för vinterns bistra köld. Sålunda äro vi Guds tjänare på jorden och de armar, genom hvilka hans rättvisa här verkställes. Och som krigets värf och hvad dem angår och med dem står i sammanhang, icke kunna skötas utan med svett, besvär och möda, så följer däraf, att de, som ägna sig däråt, utan tvifvel ansträngas mera än de, som i frid och ro anropa Gud att hjälpa de svaga. Härmed vill jag ej säga, ej heller faller mig något sådant in, att en vandrande riddares kall är lika godt som den inom fyra väggar lefvande klosterbroderns; jag vill blott, af hvad jag själf har att utstå, draga den slutsatsen, att det säkerligen är mödosammare och mera utsatt för stryk och hungrigare, törstigare, eländigare, trasigare och lusigare, ty det råder intet tvifvel om, att de framlidna vandrande riddarna sleto mycket ondt under loppet af sitt lif. Och om några stego till kejsare genom sin arms tapperhet, så kostade det dem sannerligen rätt mycket af deras blod och svett; och om de, som uppstego så högt, icke hade haft trollkarlar och visa män[1], som hulpit sig, skulle de hafva sett sig mycket besvikna i sina önskningar och bedragna i sina förhoppningar.»

— »Detsamma tror jag, svarade den resande; men bland mycket annat tycker jag rätt illa om en sak hos de vandrande riddarna, och det är att, när de stå i begrepp att inlåta sig i något stort och farligt äfventyr, där de löpa ögonskenlig lifsfara, så tänka de aldrig i det afgörande ögonblicket på att anbefalla sig åt Gud, såsom hvarje kristen är förpliktad att göra i dylika farligheter; utan i stället anbefalla de sig åt sin dam med så stor ifver och andakt, som om hon vore deras Gud, hvilket efter min tanke stöter något på hedendom.»

— Herre, svarade D. Quijote, detta kan platt icke vara annorlunda, och illa skulle den vandrande riddare råka ut, som gjorde något annat; ty det är ett allmänt vedertaget bruk bland det vandrande ridderskapet, att den vandrande riddare, som, när han inlåter sig i något stort vapenskifte, har sin dam för ögonen, riktar ljufva och kärliga blickar till henne, såsom den där på sådant vis beder henne att förläna sig huld och skydd i det ovigsa företag han begynner; och, äfven om ingen hör honom, är han förbunden att mumla några ord mellan tänderna, i hvilka han af allt sitt hjärta anbefaller sig åt henne, och härpå hafva vi oräkneliga exempel i historierna. Men därför behöfver det icke förstås så, som om de underlåta att anbefalla sig åt Gud; ty därtill hafva de tid och tillfälle nog under förloppet af kampen.»

  1. »Trollkarlar och vise min» spela i riddarböckerna nästan samma roll som Homers gudar vid striderna mellan greker och trojaner. Men ej nog med att de lämnade sina skyddslingar hjälp och bistånd, de voro äfven deras häfdatecknare och ärohärolder, författade deras lefvernesbeskrifningar och voro således på riddargalenskapens tider högst nyttiga samhällsmedlemmar. Jämf. kap. II not. 1.