Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/10

Den här sidan har korrekturlästs
9

skulle jag däraf kunna inse att, äfven om han sade annat hans diktan och traktan stode mera till nöje för honom själf än till gagn för mig; och, om jag önskade att på något sätt lägga honom ett hinder i vägen, på det att han måtte uppgifva sin otillbörliga åtrå, skulle de genast gifta mig med hvem jag helst ville bland de anseddaste, vare sig i vår egen ort eller i de närbelägna; ty på grund af deras stora förmögenhet och mitt goda rykte kunde man hysa hvarje anspråk, Med dessa bestämda löften och sanningen af deras föreställningar stärkte jag mig i min ståndaktighet och gitte aldrig svara D. Fernando ett enda ord, som kunde gifva honom ens det aflägsnaste hopp att vinna sin önskan. All denna min återhållsamhet, som han väl tog för fjärhet, måtte ännu mer hafva upptändt hans lystna begär, ty blott denna benämning vill jag ge åt den böjelse han visade mig och hvilken I nu ej skullen hafva fått veta, om den hade varit som den bort, ty då hade ingen anledning funnits att omtala den för eder. Till sist erfor D. Fernando att mina föräldrar voro i färd med att bortgifta mig, för att betaga honom hoppet att få äga mig eller på det åtminstone jag måtte hafva i min omgifning flera damer till mitt skydd; och denna underrättelse — eller om det endast var en misstanke af honom — föranledde honom till det dåd I nu skolen få höra.»

»När jag nämligen en natt var ensam i mitt rum med blott en flicka, som passade upp mig, och dörrarna voro väl stängda, af fruktan att genom någon vårdslöshet min ära kunde blottställas för fara, då, utan att veta eller ens förmoda huru, trots all denna försiktighet och omsorg och ensam som jag var i tystnad och stillhet, såg jag honom plötsligt stå framför mig, — en anblick som till den grad förvirrade mig, att det svartnade för mina ögon och min tunga förstummades. Sålunda hade jag icke en gång styrka att ropa på hjälp; ej heller tror jag att han skulle gifvit mig tid därtill, ty han störtade genast fram till mig, slöt mig i sina armar, (då, såsom jag nämnde, jag i min förvirring saknade kraft att försvara mig,) och begynte att tala sådana ord till mig, att jag än i dag icke begriper huru det är möjligt att lögnen kan vara så skicklig att foga dem så, att de få ett sådant sken af sanning. Den förrädaren lät sina ord bekräftas af tårar, och sin traktan af suckar. Jag, stackars flicka! ensam i mitt eget hem, utan erfarenhet i dylika ting, började, jag vet knappt huru det tillgick, att taga dessa ord för sanning, dock icke så pass att hans tårar och suckar bevekte