I detsamma hörde de ett förfärligt oväsen i kammaren och hur D. Quijote skrek: »Vänta, din stråtröfvare, din spetsbof, din kanalje, här har jag dig fast, och din kroksabel skall icke båta dig!» och de lät som om han högge väldiga hugg mot väggarna. Sancho sade: »Det är inte värdt att bli stående här och lyssna, utan stigen in och skiljen de stridande åt eller hjälpen min husbonde, fast nu tör det väl knappt längre behöfvas, ly utan tvifvel är jätten redan död och håller på att inför Gud aflägga räkenskap för sitt förflutna lastbara lefverne. Jag såg ju blodet rinna på marken och hufvudet afhugget och nerfallet på ena sidan och det är så stort som en stor vinlägel.»
— »Jag vill vara dödens man, sade nu värdshusvärden, om inte D. Quijote eller D. Fanikroppen med sitt svärd har huggit in på någon af rödvinsläglarna[1], som stodo påfyllda vid hans hufvudgärd, och det utrunna vinet är nog det som den här beskedliga karlen tror vara blod!»
Med dessa ord gick han i rummet, och alla de andra efter honom, och de träffade D. Quijote i den sällsammaste utstyrsel i världen. Han stod i skjortan, och denna var icke så tillräcklig att den framtill alldeles skylde låren, medan den baktill var sex fingers bredd kortare; benen voro mycket långa och magra, hårbevuxna och ej särdeles rena; på hufvudet hade han en nersmord röd lufva, som tillhörde värden; kring vänstra armen hade han lindat det där sängtäcket som Sancho ännu hyste agg till, — han visste nog själf hvarför, — och i högra handen höll han sitt blottade svärd, med hvilket han högg omkring sig åt alla håll, under det han yttrade sådana ord som om han verkligen kämpat med någon jätte. Och det löjliga var att hans ögon icke voro öppna, ty han sof alltjämt och drömde blott att han var i strid med jätten; föreställningen om det äfventyr han var i färd med att bringa till slut var nämligen så liflig, att den kom honom att drömma att han redan hunnit fram till riket Micomicóna och var i full kamp med sin fiende, och han hade gifvit vinläglarna så väldiga hugg, i den tron att han därmed träffade jätten, att hela rummet var fullt af vin. När värdshusvärden fick se detta, vardt han så ond att han rusade på D. Quijote och började med knuten näfve bulta på honom så pass att, om Cardenio och kyrkoherden icke hade tagit riddaren ifrån honom, skulle han med detsamma hafva gjort slut på kriget mot jätten. Men detta allt oaktadt vaknade icke den stackars riddaren förr än barberaren hämtade en stor kittel med kallt
- ↑ rödvinsläglarna. Det spanska ordet är cueros, och därmed menas hela oxhudar, på hvilka hufvudet samt fötterna till ofvan knäleden borttagits och som sedan hopsytts och försetts med ett sprund upptill för påfyllning och en kran eller svicka nere i bringan för aftappning; de begagnas allmänneligen som vinbehållare och, när de ligga upplagda i rad bredvid hvarandra på sitt nederlag, såsom man kan få se öfverallt på utskänkningsställen i Spanien, bibehålla de ännu någon likhet med oxar, som lagt sig ned på marken. Dessa cueros äro således icke alldeles detsamma som vi skulle mena med lädersäckar, men å andra sidan motsvara de icke heller riktiga läglar, för så vidt dessa äro laggkärl. Emellertid har detta ord ansetts som det lämpligaste, och dess användande här vinner något stöd däraf, att detsamma med liknande betydelse begagnats i den senaste öfversättningen af Nya Testamentet (Matt. 2: 17, Mark 2: 22, Luk. 5: 37) för att återgifva det grekiska ordet ὰσχός, hvilket just betyder detsamma som det spanska cuero.
