104
vudet af jätten, lofvade hon honom att, så snart hon såge sig med fred i sitt land, gifva honom det bästa grefskap där funnes. Därmed tröstade sig Sancho och försäkrade prinsessan att hon kunde lita på att han hade sett jättens hufvud, och att till yttermera visso det hade ett skägg som nådde jätten till midjan, och att, om det nu inte komme fram, så vore det därför att allt som hände där i huset gick till med trolleri, såsom han själf hade fått pröfva på en gång förnt, då han legat där öfver natten. Dorotea sade att hon trodde detsamma, och att han icke skulle vara ledsen, ty allt skulle så väl och lyktas så bra man kunde önska.
Sedan sålunda alla lugnat sig, ville kyrkoherden afsluta läsningen af novellen, emedan han såg att föga återstod. Cardenio, Dorotea och alla de andra bådo honom att läsa den till slut, och, som han både ville bereda andra ett nöje och för egen del fann det i läsningen, fortsatte han berättelsen, som lydde sålunda:
»Det gick sedan så att Anselmo, i sin öfvertygelse om Camillas dygd, lefde ett gladt och bekymmerslöst lif, och Camilla visade med flit Lotario en mulen uppsyn, på det Anselmo skulle tro på motsatsen af den känsla hon hyste för den förre, och till ytterligare bestyrkande häraf bad Lotario om tillstånd att icke mer besöka hans hus, då det tydligt visade sig att Camilla pinsamt berördes af hans åsyn. Men den bedragne Anselmo sade att det finge han på inga villkor göra, och sålunda vardt Anselmo på tusen vis sin vanäras tillverkare, ehuru han trodde sig vara sin lyckas smed.
Under tiden hade Leonelas belåtenhet med att se sig hafva ett visst berättigande för sina egna kärleksäfventyr gått så långt, att hon alldeles hänsynslöst och otygladt jagade efter sitt nöje, litande på att hennes härskarinna öfverskylde det, ja till och med gaf henne råd huru hon utan fruktan skulle kunna tillfredsställa sitt begär. Men ändtligen hörde Anselmo en natt någon gå i Leonelas rum och, när han ville gå ditin för att se hvem det var, märkte han att man höll igen dörren för honom; detta gjorde honom ännu ifrigare att öppna den, han använde så mycken kraft att han stötte upp den, och han kom in just lagom för att se huru en karl hoppade genom fönstret ut på gatan. Han ville raskt skynda efter för att hinna fatt honom eller känna igen honom, men lyckades icke med någotdera, ty Leonela fattade honom med båda armarna och sade till honom: »Lugna dig, husbonde, tag icke illa
