106
saken fordrade förde han henne till klostret och kvarlämnade henne där; han själf aflägsnade sig likaledes genast från staden, den, utan att underrätta någon om sin bortresa.
Ifrig att få veta hvad Leonela hade att säga honom, uppsteg Anselmo i dagningen, utan att märka att Camilla icke fanns vid hans sida, och gick dit där han lämnat Leonela instängd. Han öppnade rummet och gick in, men fann ingen Leonela; han fann endast ett par hopknutna lakan i fönstret hvilka röjde att hon på den vägen släppt sig ned och gett sig af. Han återvände strax ganska ledsen för att omtala det för Camilla, och, när han icke fann henne i sängen eller hela huset, vardt han alldeles förfärad. Han frågade husfolket efter henne, men ingen kunde gifva honom besked om hvad han önskade veta. Medan han gick och sökte Camilla, råkade han få se att hennes lådor stodo öppna och att de flesta af hennes juveler saknades, och däraf förstod han ändtligen hela sin olycka och att Leonela ej var orsaken därtill. Sorgsen och dyster begaf han sig, som han gick och stod och utan att afsluta sin klädsel, till sin vän Lotario, att för honom berätta sitt missöde; men, när han icke heller träffade denne och betjänterna sade honom, att deras herre under natten försvunnit hemifrån och tagit med sig alla de penningar han hade inne, då trodde han att han skulle mista förståndet, och till råga på alltsammans fann han, när han kom tillbaka hem, ingen enda af sina manliga och kvinnliga tjänare, utan huset öde och tomt. Han visste ej hvad han skulle tänka eller säga eller göra, och småningom omtöcknades allting för hans förstånd. Han betraktade sitt läge och såg sig i ett ögonblick utan hustru, utan vän, utan tjänare, öfvergifven, som han tyckte, af Himlen öfver sig, och framför allt beröfvad sin ära, ty af Camillas flykt insåg han att den var förlorad.
Slutligen, efter en lång stund, beslöt han att begifva sig ut på landet till den vännen, hos hvilken han vistades, när han själf gaf anledning till att hela denna olycka stämplades. Han stängde sitt hus, steg till häst och begaf sig med beklämdt mod på vägen; men knappt hade han färdats hälften däraf, när han, plågad af sina tankar, nödgades afstiga och binda sin häst vid ett träd, vid hvars stam han sjönk ned under ömma och vemodiga suckar. Där dröjde han nästan tills det kvällades. Vid den tiden såg han en man till häst komma från staden och, efter att hafva hälsat på honom, sporde han honom hvad nytt som hördes i Florens. Stadsbon svarade: »Jo, den sällsammaste nyhet som på länge hörts därstädes, ty
