det berättas offentligen att Lotario, den förtrogne vännen till den rike Anselmo, som bodde nära intill Sankt Johannis, i natt bortfört Camilla, Amnselmos hustru, och att icke heller denne senare står till finnandes. Allt detta har en Camillas tjänarinna omtalat, hvilken guvernören i natt påträffade, när hon höll på att släppa ner sig utför ett lakan från fönstren i Anselmos hus. Jag vet i själfva verket icke så noga huru saken tilldrog sig; jag vet bara att hela staden är i förundran öfver denna händelse, emedan man ej kunde vänta sig något sådant af den innerliga och förtrogna vänskapen mellan dem båda, hvilken påstås hafva varit så stor att man kallade dem de två vännerna.» — »Vet man kanske, sade Anselmo, hvilken väg Lotario och Camilla hafva tagit?»
— »Man har icke en aning därom, svarade stadsbon, ehuru guvernören användt all möda på att spåra dem.» — »Gud vare med eder, min herre!» sade Anselmo. — »Och med eder äfven!» svarade stadsbon och red vidare.
Genom dessa olyckstidningar kom Anselmo hart nära att icke blott mista förståndet, utan äfven lifvet. Han reste sig så godt han kunde och uppnådde sin väns hus, hvilken ännu icke kände till hans olycka; men, när denne såg honom komma gulblek, aftärd och insjunken, förstod han att Anselmo nedtrycktes af något svårt lidande. Anselmo bad att man måtte höra honom till sängs och gifva honom nödiga skrifdon. Så skedde och han lämnades sängliggande och ensam, ty så önskade han, liksom äfven att man skulle stänga dörren. När han nu såg sig ensam, började föreställningen om hans olycka att göras honom så tung, att han klart insåg att det led till slutet med hans lif, och därför träffade han anstalt om att efterlämna en underrättelse om orsaken till sin så besynnerliga död. Han begynte skrifva; men, innan han hunnit anteckna allt hvad han önskade, tröt honom andedräkten och han lämnade lifvet under tyngden af den smärta, som hans dåraktiga förvetenhet förorsakat honom.
När husets ägare såg att det redan var sent och att Anselmo ej ropade, beslöt han att gå dit in för att få veta om hans illamående tilltog, och fann honom liggande framstupa med halfva kroppen i sängen och den andra delen öfver skrifbordet, på hvilket det skrifna papperet låg öppet; han höll ännu pennan i handen. Värden trädde närmare, efter att först hafva kallat honom vid namn, och, då han fattade honom vid handen, ej fick något svar och fann honom utan lifsvärme, märkte han att hans vän var död. På en gång förvånad och
