108
bedröfvad tillkallade han husfolket för att se den olycka som drabbat Anselmo, och läste sedan papperet, hvilket han igenkände såsom egenhändigt skrifvet af honom och som innehöll följande ord:
»Ett enfaldigt och dåraktigt begär har beröfvat mig lifvet. I fall underrättelsen om min död kommer till Camillaa öron, må hon veta att jag förlåter henne, ty hon var icke förpliktad att göra underverk, lika litet som jag hade någon tvingande orsak att fordra att hon skulle göra sådana. Och då jag själf varit min vanäras upphofsman, finnes ingen anledning …»
Så långt hade Anselmo skrifvit, och man kunde däraf förstå att just på detta ställe slutade hans lif, innan han kunnat sluta meningen. Följande dag underrättade hans vän Anselmos anhöriga om hans död; de visste redan hans olycksöde och kände äfven det kloster, där Camilla vistades och redan var nära däran att åtfölja sin man på den resa, som ingen undgår, icke af sorg öfver budskapet om sin makes frånfälle, utan öfver de underrättelser hon erhöll om den frånvarande vännen. Det berättas att, fastän änka, hon icke ville lämna klostret, men ännu mindre aflägga nunnelöfte, tills icke långt därefter hon emottog underrättelse att Lotario hade stupat i en strid, som Monsieur de Lautrec vid den tiden utkämpade mot den store Fälthöfvitsmannen Gonzalo Fernandez af Córdoba i konungariket Neapel[1], dit den för sent af ånger kvalde vännen hade begifvit sig. När Camilla erfor detta, aflade hon klosterlöftet och slöt kort därefter sitt lif under sorgens och svårmodets stränga tuktan. Sådant var det slut de alla fingo, ett slut sådant det måste komma af en så vanvettig början.
— »Berättelsen behagar mig ganska bra, sade kyrkoherden; men jag kan inte tro att det är en verklig tilldragelse; och är den diktad, så har författaren gjort en dålig dikt, ty det låter ej tänka sig att det finnes en så enfaldig äkta man att han vill anställa ett så farligt rön som Anselmo. Om detta fall hade framställts mellan en älskare och hans älskarinna, hade det kunnat gå an; men mellan man och hustru har det något omöjligt i sig. Men beträffande berättelsens stil, misshagar den mig icke.»
Noter.
1 rödvinsläglarna. Det spanska ordet är cueros, och därmed menas hela oxhudar, på hvilka hufvudet samt fötterna till ofvan knäleden borttagits och som sedan hopsytts och försetts med ett sprund upptill för på-
- ↑ Detta är ett misstag af Cervantes. Lautrec kom till Italien först 1512, och då hade den store Fälthöfvitsmannen redan för flera år sedan återkallats till Spanien.
