110
— »Äro de mycket nära?» sporde prästen.
— »Så nära att de redan äro framme», svarade värden.
När Dorotea hörde detta, fällde hon ner floret för sitt ansikte, och Cardenio gick in i D. Quijotes rum; och de hade knappt hunnit göra det, då alla de som värden hade nämnt kommo in i värdshuset; de fyra ryttarna, som hade ett mycket förnämt sätt och hållning, stego af sina hästar och skyndade att hjälpa ned damen ur sadeln, och den ene af dem tog henne i famn och satte henne på en stol, som stod vid ingången till det rum där Cardenio hade gömt sig. Under hela denna tid hade hvarken damen eller herrarne tagit af sig floren eller talat ett enda ord; det enda var att, när damen satte sig på stolen, utstötte hon en djup suck och lät armarna sjunka ned, som vore hon sjuk och svag. Karlarna, som kommit gående, satte in hästarna i stallet.
Kyrkoherden, som märkte detta och åstundade veta hvad det var för slags folk som uppträdde på sådant vis och med sådan tystnad, gick efter tjänarne och frågade en af dem om det han ville ha reda på. Denne svarade: »Minsann jag kan säga er, min herre, hvad det är för folk; jag vet bara att de se ut att vara mycket förnäma, isynnerhet han som gick fram till den damen ni såg och tog henne i famn. Och detta tror jag därför att alla de andra lystra till honom, och ingenting göres annat än hvad han anordnar och befaller.»
— »Och hvem är damen?» frågade kyrkoherden.
— »Det kan jag icke heller säga, svarade tjänaren, ty under hela resan har jag ej sett hennes ansikte; sucka har jag hört henne ofta och utstöta några kvidanden, så att man kan tro att hon för hvar gång vill ge upp anden. Ej heller är det så underligt att min kamrat och jag ej veta mera än hvad vi sagt, ty vi ha blott i två dagar varit i deras sällskap; vi träffade dem nämligen under vägen, och då bådo och öfvertalade de oss att fara med dem till Andalusien och erbjödo sig att betala oss ganska bra.»
— »Nå, hafven I hört någon af dem kallas vid namn?» sporde kyrkoherden.
— »Nej, visst inte, svarade tjänaren, ty alla färdas de under så stor tystnad att det är rent märkvärdigt; det hörs ingenting bland dem annat än suckar och snyftningar från den stackars damen, som väcker hela vårt medlidande, och vi ha då den tron fullt och fast att, hvart det så bär af för henne, reser hon tvungen, och, efter hvad man kan sluta af hennes dräkt, är hon nunna eller i begrepp att bli det, hvilket är
