sannolikare. Och kanske för att klosterlifvet inte stämmer riktigt med hennes egen lust, är hon så bedröfvad som det synes.»
— »Det vore allt möjligt, det», sade kyrkoherden, som gick ifrån dem och tillbaka till Dorotea. Denna hörde den beslöjade damen sucka och, drifven af innerligt medlidande gick hon fram till henne och sade: » Hvad fattas eder, kära min fröken? Är det något med hvars botande vi kvinnor pläga hafva öfning och erfarenhet, erbjuder jag eder för min del en uppriktig beredvillighet att vara eder till tjänst.»
Till allt detta svarade den bedröfvade damen icke ett ord och, ehuru Dorotea ännu lifligare upprepade sitt erbjudande, fortfor hon alltjämt med sin tystnad, tills herren med floret, om hvilken tjänaren sagt att de andra lystrade till honom, trädde fram och sade till Dorotea: »Besvära er icke, señora, med att erbjuda denna kvinna någon tjänst, ty hon har för vane att icke tacka för något som göres för henne; bjud icke heller till att få ett svar af henne, om ni icke vill höra någon osanning ur hennes mun.»
— »Aldrig har jag sagt en sådan, sade nu damen, som ända dittills hade fortsatt med sin tystnad; tvärtom, emedan jag är så sanningskär och främmande för alla lögnaktiga tillställningar, ser jag mig nu i så stor olycka, och därpå vill jag taga er själf till vittne, då just min rena sanningskärlek gör er till en falsk lögnare.»
Cardenio hörde dessa ord klart och tydligt, enär han befann sig så nära den som uttalade dem, att endast dörren till D. Quijotes rum skilde dem, och, som han hörde dem, gaf han till ett högt rop och sade: »Så hjälpe mig Gud! Hvad är det jag hör? hvilken stämma är detta, som trängt till mina öron?»
Vid detta utrop vände damen helt förskräckt på hufvudet och, då hon icke såg hvem som ropat, steg hon upp och ämnade gå in i kammaren; men, när den förnäme herrn märkte detta, hejdade han henne och lät henne icke taga ett enda steg. I förvirringen och sinnesrörelsen föll silkesfloret, hvarmed hon skylt sitt ansikte, af henne, och då blottades en oförliknelig skönhet och ett beundransvärdt ansikte, eburu blekt och förskrämdt, ty hon rullade ögonen omkring åt alla håll, dit hennes blick nådde, med ett så bönfallande uttryck, att hon tycktes vara från förståndet. Detta beteende väckte djupt medlidande hos Dorotea och alla som sågo henne, ehuru de icke visste orsaken därtill. Den förnäme herren höll henne
