112
hårdt om skuldrorna och, emedan han hade så mycket att göra med att hålla henne stilla, kunde han icke komma åt att skjuta upp sitt ansiktsflor, som höll på att falla ned och till slut verkligen föll alldeles ned för honom. När nu Dorotea, som höll damen omfamnad, lyfte upp ögonen, såg hon att den som likaledes höll tag i damen, var hennes egen make D. Fernando och knappt hade hon igenkänt honom då hon ur sitt innersta hjärta utstötte ett långt och smärtsamt »ack!» och föll vanmäktig baklänges, och, hade barberaren icke funnits där nära intill och mottagit henne i sina armar, hade hon fallit till marken. Kyrkoherden skyndade genast fram för att aftaga henne floret och stänka vatten i hennes ansikte, och, som han aftog floret, igenkändes hon af D. Fernando, ty han var det som höll den andra i sina armar. Han vardt som liflös vid denna anblick, men icke så att han ändå släppte Lucinda, som däremot sträfvade att göra sig lös ifrån honom. Hon hade igenkänt Cardenio af hans utrop, liksom äfven han känt igen henne. Likaledes hade Cardenio hört det »ack!» som Dorotea utstötte, när hon föll i vanmakt, och, troende att det var hans egen Lucinda, störtade han förskräckt ut ur D. Quijotes rum, och det första han såg var D. Fernando som höll Lucinda i famnen. Äfven D. Fernando kände genast igen Cardenio, och alla tre, Lucinda, Cardenio och Dorotea, stodo där stumma och förvånade, nästan utan att veta hvad som hade händt dem.
Alla tego, och alla blickade förvånade på hvarandra, Dorotea på D. Fernando, D. Fernando på Cardenio, Cardenio på Lucinda, och Lucinda på Cardenio. Men den som först bröt tystnaden var Lucinda som tilltalade D. Fernando på följande vis: »Släpp mig, D. Fernando, af hänsyn till hvad ni är skyldig eder själf, om också ni ej gör det af hänsyn till något annat; låt mig få sluta mig till den vägg hvars murgröna jag är, till det stöd hvarifrån edra bemödanden, edra hotelser, edra löften och edra skänker ej kunnat skilja mig. Se och märk huru Himlen på ovanliga och fördolda vägar fört min rätte make i min närvaro; och ni vet ju äfven af tusen dyrköpta rön att endast döden vore i stånd att utplåna honom ur mitt minne. Må då en så tydlig och uppriktig förklaring förmå eder, eftersom ni ej kan göra något annat, att förvandla kärleken till hat och böjelsen till vrede, och gör så i vredesmod slut på mitt lif, ty, om jag låter det inför min älskade makes ögon, skall jag anse det för väl användt. Kanske skall han genom min död öfvertygas om att jag intill sista andedraget bevarat min trohet mot honom.»
