114
lika lycklig på slutet som i början? Och älskar du mig ej för hvad jag är, som din rätta och äkta maka, så ilska och upptag mig åtminstone som din slafvinna; om jag blott tillhör dig, skall jag skatta mig lycklig och säll. Gif icke, genom att öfvergifva och förskjuta mig, folk lof att samlas i skvallersällskap för att taga heder och ära af mig; bered ej mina föräldrar en så sorglig ålderdom, ty de redliga tjänster de som trogna underhafvande gjort dina föräldrar förtjäna det icke. Och, om du tycker att du skulle fördärfva ditt blod genom beblandelse med mitt, så betänk att det sällan eller aldrig funnits någon adel i världen som ej gått denna väg, och att adeln från kvinnolinien ej är den som gör något till saken vid högförnäma ättledningar, så mycket mer som sant adelskap består i dygd, och, om denna fattas dig, eftersom du vägrar mig hvad du så rättvisligen är mig skyldig, då har jag flera företräden i verklig adel än hvad du har. Ändtligen, señor, och det är det sista jag säger dig: antingen du vill eller icke vill, är jag dock din maka; vittnen därtill äro dina egna ord, som ej skola och ej få vara falska, om du verkligen hos dig själf aktar det, hvarför du missaktar mig; vittne skall äfven den namnunderskrift vara, som du gifvit mig, och Himlen, som du åkallade till vittne af hvad du lofvade mig. Och, äfven om allt detta icke finnes, så finnes dock ditt samvete, som fastän tigande skall ropa midt under dina fröjder, antaga sig den sanning jag nu sagt dig och störa dina bästa nöjen och glädjeämnen.»
Detta och mycket annat yttrade den bedröfvade Dorotea med sådan smärta och med så många tårar, att alla närvarande, till och med de som tillhörde D. Fernandos följe, deltogo däri. Han själf åhörde henne utan att svara ett ord, tills hon upphörde att tala och begynte snyfta och sucka så, att det hjärta väl månde vara af sten som icke skulle röras af yttringarna af ett sådant lidande. Lucinda stod och såg på henne, icke mindre djupt kännande hennes sorg än förundran öfver hennes myckna förstånd och skönhet; och, ehuru hon gärna hade gått fram till henne för att säga henne några tröstande ord, kunde hon det icke för D. Fernando, som ännu höll henne sluten i sin famn. Men ändtligen, full af förvirring och sinnesrörelse och efter det han en god stund betraktat Dorotea, öppnade han armarna, släppte Lucinda och sade: »Du har segrat, sköna Dorotea, du har segrat, ty ingen kan ha hjärta att förneka så många samverkande sanningar.»
