Till följd af den maktlöshet, som gripit Lucinda, var hon nära att falla till marken, när D. Fernando släppte henne; men Cardenio, hvilken befann sig strax bredvid och hade ställt sig bakom D. Fernando, på det denne ej måtte känna igen honom, satte nu all fruktan åsido och, vågande sig fram till trots för hvarje fara, skyndade han att stödja Lucinda fattade henne i sina armar och sade till henne: »Om en barmhärtig himmel vill och behagar att du ändtligen skall få någon ro, du min trogna, ståndaktiga och sköna härskarinna! skall du ingenstädes, tror jag, finna den mera tryggad än i denna famn, som nu mottager dig och redan förut mottagit dig, när ödet ännu tillstadde mig att kalla dig min.»
Vid dessa ord fäste Lucinda ögonen på Cardenio. Först hade hon trott sig igenkänna honom på rösten och, då hon nu äfven med synen förvissat sig om att det var han, vardt hon nästan utom sig, så att hon, utan att fråga efter hvad som passade sig, slog armarna om hans hals, lade sitt ansikte upp till hans och sade till honom: »Ja ni, käre herre min, ni är den rätte ägaren till detta i edra bojor fångna hjärta, hur mycket än ett vidrigt öde må sätta sig däremot och hur mycket man än hotar detta lif, som får sin kraft af edert.»
Ett öfverraskande skådespel var detta för D. Fernando och för alla de kringstående, som förundrade sig öfver en så ovanlig tilldragelse. Det föreföll Dorotea som om D. Fernando miste all färg i anletet och som om han gjorde min af att vilja hämnas på Cardenio, ty hon såg honom röra handen för att föra den till svärdet, och, i samma ögonblick denna tanke uppstod hos henne, kastade hon med otrolig skyndsamhet armarna om hans knän, kysste dem och tryckte honom så fast till sig att han ej kunde röra sig, och, utan att i ringaste mån upphöra med sin gråt, sade hon: »Hvad är det du ämnar göra, du min enda räddning, i denna oförtänkta afgörandets stund? Du har för dina fötter din maka, och hon som du vill ha till maka ligger i sin mans armar: betänk då huruvida det höfves dig eller ens är dig möjligt att göra om hvad himlen gjort, eller om det icke bättre anstår dig att till jämnhöjd med dig själf upphöja och likställa henne, som, med åsidosättande af hvarje olägenhet och ståndaktig i sin fasta trohet, inför dina ögon badar sina egna i kärleksfulla tårar och med dem fuktar sin rättmätige gemåls anlete och bröst. Så visst Gud är den han är, beder jag dig, och, så visst du är den du är, anropar jag dig att denna i allas närvaro gjorda förklaring, långt ifrån att föröka din vrede, må således mildra den,
