Alla fogade de nu till dessa skäl så många andra och så öfvertygande, att D. Fernandos högsinnade hjärta, som ändock närdes af ädelt blod, veknade och lät sig öfvervinnas af sanningen, som han ej kunde förneka, äfven om han velat. Och till bevis på att han gifvit sig och fullständigt fogat sig efter den åsikt, som framställts för honom, böjde han sig ned och omfamnade Dorotea, i det han sade till henne: »Stig upp min härskarinna! ty det är ej billigt att den som jag bär i mitt hjärta ligger på knä för mina fötter; och, om jag hittills ej bevisat mina ord med mina gärningar, skedde det törhända efter Himlens bud, på det jag skulle inse huru trofast ni älskar mig och därför lära att värdera eder så högt som ni förtjänar. Hvad jag nu vill bedja eder om, är att ni icke tillräknar mig mitt stygga beteende och min stora försumlighet, eftersom just samma anledning och tvingande makt, som förmått mig att nu erkänna eder som min, var den som förut dref mig att söka slippa att tillhöra eder; och för att inse huru sant detta är, så vänd eder blott om och se den nu lyckliga Lucinda i ögonen, och i dem skall ni finna ursäkten för alla mina förvillelser. Och då hon nu funnit och ernått det hon åtrådde och jag hos eder har funnit hvad som för mig är bäst, så må hon lefva trygg och lycklig med sin Cardenio i långa och sälla år, och Jag vill bedja Himlen att han låter mig upplefva dem tillsammans med min Dorotea.»
Med dessa ord omfamnade han henne ånyo och lade sitt anlete till hennes med sådan hjärtlig ömhet, att han måste göra stort våld på sig för att icke frambrytande tårar skulle gifva osvikliga bevis på hans kärlek och ånger. Men Lucindas och Cardenios tårar läto sig icke på samma vis återhållas, lika litet som nästan alla de öfriga närvarandes, ty de brusto i sådan gråt, somliga öfver sin egen, andra öfver andras lycka, att det alldeles såg ut som om en svår olyckshändelse drabbat dem alla; till och med Sancho grät, ehuru han efteråt sade att han för sin del grät blott emedan han såg, att Dorotea icke, såsom han trott, var drottning Micomicóna, af hvilken han väntat sig så stora belöningar.
Till gråten sällade sig hos alla förundran och räckte ännu en stund; därpå knäföllo Cardenio och Lucinda för D. Fernando och tackade honom för den godhet han bevisat dem i så höfviska ordalag, att D. Fernando ej visste hvad han skulle svara dem; han upplyfte och omfamnade dem därför med mycken tillgifvenhet och vänlighet. Sedan bad han Dorotea att säga honom huru hon kommit dit, och så långt hem-
