TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
Där historien om den ryktbara prinsessan Micomicóna fortsättes, jämte andra lustiga äfventyr.
Allt detta åhörde Sancho, med icke ringa sveda i sin själ, då han såg att förhoppningarna om hans förnäma värdighet försvunno för honom och gingo upp i rök, och att hans täcka prinsessa Micomicóna hade förvandlats till Dorotea och jätten till D. Fernando, medan hans herre sof de rättfärdigas sömn, fullkomligt obekymrad om allt hvad som tilldragit sig.
Dorotea kunde ej ännu känna sig riktigt viss på, om icke hela hennes lycka var blott en dröm; Cardenio var försänkt i en liknande föreställning, och Lucindas tankar gingo åt samma håll; D. Fernando tackade Himlen, som förlänat honom en sådan nåd och tagit honom ur den irrgång af villfarelser, där han varit så nära att förspilla både sin timliga ära och sin eviga salighet, och, kort sagdt, alla som befunno sig i värdshuset voro belåtna och glada öfver den lyckliga utgång, som så invecklade och förtviflade angelägenheter hade fått. Kyrkoherden, såsom en klok man, förstod att föra allting i det rätta hjulspåret och gratulerade en hvar till den lycka han vunnit; men den som mest jublade och gladde sig var värdshusvärdinnan, emedan prästen och Cardenio lofvat att med ränta hålla henne skadelös för hvad hon förlorat på D. Quijote.
Sancho ensam var, som sagdt, den nedslagne, den olycklige, den sorgsne, och så inträdde han med dyster uppsyn till sin herre, som nyss hade vaknat och till hvilken han sade: »Fullväl kan Ers Nåd, herr Sorgliga Skepnad, sofva så länge ni behagar utan att bekymra er om att slå ihjäl någon jätte eller åter förhjälpa prinsessan till hennes rike, ty alltsammans är redan klappadt och klart.»
— »Det kan jag väl tro, svarade D. Quijote, ty jag har med jätten haft en den förfärligaste och ohyggligaste strid, som jag någonsin tror mig komma att få i alla mina lifsdagar; och med ett hugg i ters, vips slog jag af honom hufvudet så att det rullade till marken, och blodet rann af honom
