en förryckt hjärna. Kyrkoherden sade ytterligare att, då nu den lyckliga vändningen i fru Doroteas öde vore ett hinder för att fortsätta deras plan, blefvo det nödvändigt att uttänka och uppfinna en annan för att kunna föra honom till sitt land igen.»
Cardenio erbjöd sig att fullfölja det påbörjade, och Lucinda kunde öfvertaga och föreställa Doroteas roll.
— »Nej, sade D. Fernando, så får det ej bli; jag önskar att Dorotea fortsätter sitt påhitt, ty, om den gode riddarens hemvist ej är mycket långt härifrån, skall det glädja mig att det sörjes för hans förbittring.»
— »Det ligger icke mer än två dagsresor härifrån.» — Nå, om det också vore flera, skulle jag gärna färdas dem för att göra en så god gärning.»
I detsamma inträdde D. Quijote, utstyrd i hela sin krigiska utrustning, med Mambrinos hjälm, fastän full af bucklor, på hufvudet, den runda skölden på armen och stödd mot sin stång eller s. k. lans. D. Fernando och de andra förundrade sig storligen öfver D. Quijotes sällsamma utseende, när de skådade hans halfmilslånga, magra och gulbleka ansikte, hans omaka vapen och hans afmätta hållning, och de höllo sig tysta i afbidan på hvad han skulle säga. Och han, med ögonen fästa på den sköna Dorotea, tilltalade henne med mycket allvar och värdighet sålunda: »Jag har, sköna dam! af min vapendragare blifvit underrättad att eder höghet har förintats och edert väsen blifvit upplöst, i det ni, från att vara en drottning och bjudande härskarinna, har förvandlats till en vanlig borgerlig flicka. Om detta skett på befallning af konungen-svartkonstnären eder fader, under farhåga att jag icke skulle lämna eder nödigt och skyldigt bistånd, så vill jag säga att han icke begrep eller begriper saken och att han var föga bevandrad i riddarehistorierna, ty, om han läst och studerat dem så uppmärksamt och grundligt som jag har studerat och läst dem, skulle han på hvarje blad hafva funnit hurusom andra riddare med mindre ryktbarhet än min uträttat svårare saker; och så synnerligen svårt är det då ej att slå ihjäl en krake till jätte, hur morsk han än må vara, ty för icke många timmar sedan var jag ihop med honom, och … ja, jag tiger, på det man ej må säga att jag ljuger! Men tiden, som allting uppenbarar, skall äfven förtälja detta, när man minst väntar det.»
— »Det var två vinsäckar, och inte någon jätte ni var ihop med», inföll nu värdshusvärden; men D. Fernando till-
