upp mot himlen och bet ihop tänderna), kunde jag icke hafva lust att gifva dig en upptuktelse, som kan lära alla lögnaktiga vapendragare åt vandrande riddare framdeles i världen att vet hvad deras frid tillhörer.»
— »Lugna er, käre min nådige herre! svarade Sancho; det kan hända att jag misstagit mig i hvad som angår fru prinsessan Micomicónas förvandling; men anbelangandes jättens hufvud eller åtminstone vinsäckarnes genomstingande och att blodet var rödvin, misstar jag mig inte, vid lefvandes Gud! ty säckarna ligga där genomstungna vid hufvudgärden af Ers Nåds säng, och rummet står som en sjö af rödvin. Och för resten få vi nog veta af det, när det kommer till kritan[1]; jag menar när hans Nåd herr värden kräfver er för anställd skada. Allt det andra med att fru Drottningen är som hon var, gläder jag mig hjärtligt åt, ty jag liksom hvarje annat människobarn tar del däri.»
— »Nu säger jag dig, Sancho, sade D. Quijote, att du är en tosing, och förlåt mig, och låt det så vara nog.»
— »Ja, låt det nu vara nog och icke mera talas om den saken, sade D. Fernando; och som den nådiga prinsessan befaller att vi skola resa i morgon, efter det är för sent i dag, må det så ske, och denna kväll kunna vi fördrifva med godt glam till morgondagen, då vi alla skola beledsaga herr D. Quijote, emedan vi vilja vara vittnen till de dråpliga och oerhörda bragder han kommer att utföra under loppet af det stora företag, hvartill han förpliktat sig.»
— »Det är mig det åligger att tjäna och beledsaga eder, svarade D. Quijote, och jag är mycket tacksam för den ynnest som visas mig och för den goda tanke man har om mig, och jag skall bemöda mig att besanna densamma eller ock sätta lifvet till, och än mera, om mera är möjligt.»
Många uttryck af artighet och många vänskapsbetygelser växlades mellan D. Quijote och D. Fernando; men en främling, som i detsamma anlände till värdshuset, bragte allt till tystnad. Hans dräkt röjde att han var en kristen som nyss kommit från morernas land, ty han var klädd i en jacka af blått kläde med korta skört, halfärmar och utan krage; byxorna voro likaså blåa, men af linne, och mössan hade samma färg; han bar dadelfärgade halfstöflar och en morisk kroksabel i ett gehäng, som gick tvärs öfver bröstet. Strax efter honom anlände, ridande på en åsna, en på moriskt vis klädd kvinna med ansiktet beslöjadt af ett flor öfver hufvudet; hon bar en liten hufva af gyllenduk och var klädd i en blus, som skylde
- ↑ På spanska: al freir de los huevos lo verá = när ni skall till att koka äggen, får ni se det. Ordstäfvet, som är mycket allmänt, är taget från en gammal saga: en tjuf stjäl i ett hus en panna och stoppar den under rocken; värdinnan möter honom och frågar hvad det är han bär; tjuven svarar: när ni skall till att koka äggen, får ni se det.
