124
henne från skuldrorna ned till fötterna. Mannen var starkt och väl växt, föga mer än fyrtio år gammal, något mörklagd med yfviga mustascher och särdeles väl vårdadt kindskägg; kort sagdt, hans utseende var så behagligt att, om han varit bättre klädd, hade man kunnat taga honom för en man af stånd och god familj. Vid inträdet begärde han ett rum och visade sig förtretad, då man sade honom att ett sådant ej stode att få; han gick fram till den, efter dräkten att döma moriska kvinnan och lyfte henne i sina armar ned från åsnan.
Lucinda, Dorotea, värdinnan, hennes dotter och Maritornes, lockade af den ovanliga dräkten, som de aldrig skådat, omringade morinnan, och då Dorotea, alltid vänlig, artig och förståndig, märkte att så väl hon som hennes ledsagare voro misslynta för bristen på rum, sade hon: »Låt icke, señora, olägenheten af bristande bekvämlighet bekymra eder,[1] ty denna brist är vanlig i värdshus; men det oaktadt, om ni har lust att vara tillsammans med oss båda, — hon visade på Lucinda — så tör ni kanske hafva funnit er sämre härbärgerad under eder resa.» Den beslöjade kvinnan svarade ingenting härpå, utan steg endast upp från sin plats och med båda armarne korslagda öfver bröstet samt böjdt hufvud neg hon till tecken att hon kände sig tacksam. Af hennes tystnad föreställde de sig, att hon utan tvifvel måtte vara en morisk kvinna och ej kunde tala kristet språk.[2]
I detsamma kom den befriade slafven[3], som dittills hade sysslat med annat, och, när han såg att de andra damerna stodo omkring hans följeslagerska och att denna teg stilla till allt hvad de sade henne, yttrade han: »Mina damer, denna flicka förstår knappt mitt språk och kan icke heller tala något annat än det i hennes land brukliga, och därför kan hon ej hafva svarat och svarar icke på hvad man frågar henne.»
— »Henne frågas ingenting, svarade Lucinda, utan vi erbjuda henne blott för denna natt vårt sällskap och andel i det rum, där vi skola inrätta oss och där vi vilja bereda henne all bekvämlighet som tillfället medgifver, med den redobogenhet hvilken gör det till en plikt att vara alla främlingar till tjänst, som kunna behöfva det, isynnerhet när det är en kvinna som man kommer till hjälp.»
— »På hennes och på mina vägnar, återtog den befriade slafven, kysser jag edra händer, señora, och tackar mycket och så som sig bör för det artiga tillbudet, hvilket, gjordt vid ett sådant tillfälle och af sådana personer som edert utseende utvisar, man väl kan förstå vara en stor ynnest.»
- ↑ Originalets text lyder af gammalt: no os dé mucha pena, señora mia, la incomodidad de regalo que aquí falta. Hartzenbusch har föreslagit att läsa comodidad för incomodidad, Mainez hay för falta, ändringsförslag som båda äro onödiga, om man blott hänför bisatsen que aquí falta till det närmast föregående ordet regalo, då meningen blir: olägenheten af bekvämlighet som här fattas, d. v. s. just den mening som uttryckes i öfversättningens text.
- ↑ Med »kristet språk» menas naturligtvis spanska. Än i dag, tre hundra år efter det Cervantes skref sitt odödliga verk, kan man få höra samma uttryck på landsbygden och i småstäderna, där den lägre befolkningens okunnighet om främmande förhållanden är så stor, att man t. ex. tror protestanterna vara hedningar.
- ↑ Från och med detta ställe benämnes den morisk damens följeslage ständigt el Cautivo. Detta ord betydde ursprungligen »den fångne», och då för tiden, när det var en vanlig sak att kristna, i synnerhet spaniorer, lefde i fångenskap i Barbaresk-staterna och behandlades som slafvar, användes ordet företrädesvis om dessa kristna slafvar, äfven efter deras befrielse ur fångenskapen. Hvarför åter fången kallas så, framgår först ur de följande kapitlen, där hans historia berättas.
